---

Jag har aldrig haft någon vidare tur i mitt liv vad det gäller vänskap.
Vänner har kommit och gått (och kommit igen).
Jag har mist bästa vänner som jag ibland tänker på och faktiskt kommer på mig själv med att sakna.

Min första bästa vän hette Jessica och jag lärde känna innan 1:an. Jag kommer inte ihåg hur jag träffade henne, men jag kommer ihåg att vi höll ihop i vått och torrt i många år. Vi hittade på en massa bus, pratade en massa skit som man gör när man är liten, lekte många roliga och ibland dumma lekar. Jag kommer ihåg en gång när vi gjorde soppa på blad, löv, blåa bär, vatten och röda bär tror jag. Kan ju tala om att den inte alls såg aptitlig ut. :)
Som sagt var höll vi ihop i många år, men i 6:an hände någonting.... Kommer inte ihåg vad. Hon bestämde sig ialla fall för att det var dags och avsluta vår bästa vänskap-relation, så hon ringde hem till mig en dag efter skolan och sa det.
Jag blev självklart ledsen, men gjorde inte så mycket åt det. Vet inte om den där bästa vännen-grejen var över sedan innan, men ingen av oss sa något... förrän hon ringde hem till mig.

En annan bästa vän jag kommer ihåg och som jag saknar, är faktiskt en kille.
Han hette Dennis. Han är nog faktiskt den jag kan sakna mest idag.
Jag kommer inte ihåg när han började i vår klass eller om han kanske gick där ifrån 1:an.....
Ialla fall. Vi blev vänner med en gång och vi höll ihop ända fram tills det var dags för högstadiet. Vi hamnade inte i samma klass trots att vi valde varandra. Vi pratade alltid i telefon, hängde alltid i skolan (tillsammans med en massa andra), efter skolan hängde vi o.s.v. Hittade alltid på en massa roligt tillsammans. Men när högstadiet kom, kom också nya vänner och därmed gled vi allt mer ifrån varandra. Klart vi pratade och hälsade, men vi träffades aldrig efter skolan längre och när sedan högstadiet var över och det var dags för gymnasiet, så upphörde kontakten helt. :(

Sarah är en annan vän, bästa vän, som jag har gått igenom mycket med.
Hon började i vår klass i 4:an tror jag och vad jag minns välkomnade vi henne med en gång. :)
Vi har också hittat på mycket tillsammans. :) Åkt linbana på skolgården på kvällen tillsammans med Dennis. :) Det bästa var breven vi skrev till varandra. Det var alltid lika roligt och få brev utav henne. Vi skrev till varandra oavsett om vi träffades eller inte. Tyvärr hamnade vi inte heller i samma klass på högstadiet och bara ett litet tag senare flyttade hon och hennes familj ifrån stan. Tror de flyttade till Ekeby.
Kommer inte riktigt ihåg hur vår kontakt var strax efter att hon flyttat, men vi måste ha pratat någon gång då och då eftersom hon fortfarande finns i mitt liv. :) Jag kommer ialla fall ihåg att jag inte var ute hos henne när hon bodde i Ekeby, för jag har inte en aning om var de bodde. Sedan flyttade hon till Kågeröd och här är jag säker på att vi träffades för jag kommer ihåg lägenheten ovanför pizzerian och huset som ligger bara en liten bit ifrån där jag bor idag. :) Dock bor inte hon kvar i byn.
Ialla fall..... Vi höll kontakten till och från, hon blev tillsammans med en kille (som hon fortfarande är tillsammans med) och presenterade mig för Benny som blev min pojkvän (och fortfarande är). Hennes påg och min påg är också vänner. :)
Vi hade kul, hon var min bästa vän. :) Men, med tiden växte vi tyvärr ifrån varandra och till slut pratade vi inte med varandra längre. Självklart var jag fruktansvärt ledsen. Jag tror det gick 3 år eller något sådant utan att vi pratade med varandra och jag saknade henne och vår vänskap hela tiden.
Men, vi blev vänner igen och idag är hon en viktig person för mig. :) Jag är jätte glad över att vi hittade tillbaka till en vänskap igen, även om där är en del saker jag saknar ifrån vår vänskap förr. T ex breven, de ibland långa telefonsamtalen m.m. :)

En annan vän, Sandra, blev min bästa vän i 7:an fram till början på 9:an eller något, och vi umgicks varje dag.
Hon var jätte rolig och vi hade mycket kul tillsammans.
Tyvärr avslutades vår vänskap rätt tvärt pga ett par saker. Den främsta orsaken för mig var att hon inte fanns där när jag behövde henne som mest. Jag hade mist min morfar på ett väldigt brutalt sätt, vilket ledde till rättegångar och en mycket jobbig period i mitt liv. Hon kunde inte ställa upp mig för....

Dessa personer ovan, är inte alla vänner jag haft, mist och haft igen.... men några av dem.

Som ni märker har jag haft en hel del bästa vänner i mitt liv och utav de jag nämnt ovan finns en kvar och det är väldigt glad och tacksam för.

När det kommer till vänner och vänskap, har jag svårt för att lita på folk.
Tror alltid att de är ute efter att få veta en massa skit om mig, för att sedan kunna vända det mot mig eller föra det vidare till andra. Jag har därför svårt för att öppna mig, berätta innersta saker, lita på någon o.s.v.
Det gör lika ont varje gång jag mister en vän och jag blir lika ledsen varje gång.
Tänker alltid att det var mitt fel, att jag var en usel vän, att jag kunde gjort något annorlunda o.s.v. Men man är faktiskt två om och ha en dispyt, man aldrig ensam... oavsett vad man själv vill tro.
Däremot tror jag att det i vänskap handlar väldigt mycket om att kunna vara den större personen, att kunna be om förlåtelse och visa att man gjort fel. För ärligt talat.... ingen är väl en perfekt person, en perfekt vän?? Alla gör vi väl fel?
Vänskap handlar väl om att kunna förlåta, att kunna sträcka ut en hand till den som gjort fel och visa att man finns där oavsett vad. Nästa gång är det kanske den andre som gör fel, och hur skulle denne då känna om inte vännen sträckte ut handen och visade att man var beredd att förlåta?

För mig, i en vänskap, är det viktigt att man kan vara ärlig, att kunna erkänna att man gjort fel, att kunna förlåta, att kunna sträcka ut en hand till någon som behöver det.

Ingen är perfekt, kom ihåg det när du en dag behöver hjälp..behöver förlåtelse...behöver en utsträckt hand.
Det är så lite som behövs egentligen.



Bild: Jag, Nikon D60

Varje gång jag känner att mitt liv är på väg åt rätt håll, får jag snabbt erfara att jag har totalt fel.
Jag tar ett steg fram, men när jag gjort det blir det genast två stora steg bakåt.
När jag försöker reda upp mitt liv och tror att jag är på väg att lyckas, då visar det sig att nästa jobbiga sak står runt hörnan och bara väntar på att få slå undan benen på mig.

2009 skulle bli ett utav mina bästa år, men istället har det utvecklats till ett utav mina allra värsta år.
I feb. miste jag mer än halva mitt liv. Jag miste det som var mig allra kärast och jag har inte hämtat mig ifrån det. Det går inte en dag utan att jag känner smärtan av att vara utan henne, trots att det gått snart ett halvår.
Jag har inte kommit ett steg närmare till att gå vidare.... och jag vet inte hur det ska gå till..... att gå vidare.

Jag vet inte vem jag är längre.
Jag känner mig ensam, trots att jag inte är det....
Vet inte vart jag ska vända mig, vet inte vem jag ska prata med, vet ingenting.

Jag känner mig vilsen och jag ser inte slutet någonstans.
Jag känner mig så förvirrad.

Var finns den där famnen när man behöver den som bäst?
Var finns famnen när man behöver den att krypa in i och gråta?

Orkar inte detta....

Sitter i soffan och känner mig fruktansvärt trött.
Trött på allt och det mesta.
Trött på att man jämt och ständigt ska behöva bevisa sin vänskap.
Trött på att jämt och ständigt behöva visa att man bryr sig.
Trött på att oftast behöva vara den som ska ordna upp saker och ting.
Trött på att vara den som oftast får ta skiten för att saker och ting går fel.
Trött på att vara den som oftast får höra att man inte bryr sig och att man inte vill reda upp saker och ting.... trots att det är jag som försökt och endast får skit tillbaka... kalla handen.

Nu bryr jag mig inte längre.
Jag har försökt.

Man ska inte kasta sten när man sitter i ett glashus.

Jag lever än.
Har inte varit speciellt aktiv med varken bloggen eller något annat, då jag den senaste tiden (månaden, lite mer) har mått väldigt dåligt... både fysiskt och psykiskt.
Är trött och less på att jämt och ständigt behöva förklara mig.....

Jag vet att jag är kass på alla sätt och vis....
Jag är kass på att höra av mig, jag är en värdelös vän m.m., men hur vore det kanske om man pratade med mig först om varför jag är så kass på diverse saker innan man tog förgivet att det berodde på än det ena eller än det andra?
Jag har kanske ett vettigt svar eller åtminstone en förklaring... oavsett om den är bra eller dålig.

Jag är trött på att låtsas om som om jag mår toppen och jag är trött på att låtsas om som om jag inte mår alltför dåligt....
Jag mår skit och den senaste månaden har varit kantad av det mesta känslor man kan tänka sig.
Diverse tankar...... Känslor......

Hur vore det om man någon gång verkligen lyssnade på mig, istället för att enbart ta för givet att jag är en kass vän, att jag är dålig på allting och att man lika bra kunde vara utan mig som vän?

Jag ber om ursäkt för att det är jag för en gångs skull som inte orkar ta tag i saker och ting.
Jag ber om ursäkt att det är jag som mår dåligt och inte orkar ordna upp allting.
Det betyder inte att jag inte bryr mig, för det gör jag.......men jag orkar inte med allting alltid.

Förra veckan var inget rolig för mig.
Mådde dåligt varje dag och det gick inte en enda dag utan att tårarna rann nerför mina kinder.
Orkade ingenting, ville ingenting.
Midsommar var okej och jag klarade mig igenom den trots en väldigt dålig vecka, men känslomässiga berg- och dalbanor var och varannan dag.

Nu är det ny vecka och förhoppningsvis blir den bättre än förra.
På något sätt måste jag rycka upp mig, försöka gå vidare och hitta tillbaka till ett liv... ett liv som jag orkar med att leva.

Nej, nu måste jag klä mig och sedan bege mig till City Gross för att storhandla för denna veckan. :P
Kära B fyller år på söndag, så helgen kommer vara fullt upptagen med att göra smörgåstårtor, duka o.s.v. Vi ska ju fira honom redan på lördag, så jag har och göra. :P



Efter regn kommer solsken, eller?

Jag uppdatera min blogg igår, men blogg.se ville inte lägga ut mina inlägg...
så det är därför som det är tomt på uppdateringar.

Igår hade jag ingen bra dag.
Låg mestadels i sängen och grät. Pratade i telefon och grät.
Tårarna rann väldigt mycket igår och jag mådde verkligen skit.

Idag ska jag försöka rycka upp mig lite.
Jag vill inte må dåligt, och jag måste verkligen ta tag i mig själv nu och försöka släppa taget om det som varit och det som hänt. Gör jag inte det, kan jag aldrig gå vidare och då kommer jag till att gå under.
Jag måste verkligen hitta tillbaka till mig själv och till mitt liv.
Mitt liv är inte över, det har bara stött på ett väldigt hinder som jag antingen måste ta mig över eller förbi. Jag har ett bra liv egentligen och jag har så mycket att vara glad för. Jag har en sambo som jag älskar, jag har ett fint hus, jag har en underbar familj som ställer upp i vått och torrt o.s.v.
Jag måste ta mig ur denna dimman, och försöka leva igen.

Förtvivlan.
Frustration.
Ledsen.
Arg.

Orden ovan är bara några av de saker jag känner just nu.
Varför jag känner dem, vet jag inte riktigt. Kanske känner jag dem för att jag tidigare idag satt och höll på med ett fotoalbum där endast kort på Fatika ska vara i, som ett slags minnesfotoalbum för henne. Kanske känner jag dessa saker för att mitt dåliga självförtroende visat sig till och från idag. Kanske känner jag så här nu för att jag ska till doktorn imorgon och se om något hänt med mn vikt och jag är rädd för att det inte har det. Kanske känner jag så här för att jag har dåligt samvete över hur dåligt jag rört på mig den senaste veckan.
Ja, anledningarna kan vara många till varför jag går igenom dessa känslor just nu. Frågan är hur jag ska komma över dessa känslor och på bättre humör.

När man läser flera stora bloggar där ägaren till bloggen fått svara på frågan vad de gör när de mår dåligt eller är ledsna, så tror jag att jag ska skrika nästan varenda gång. Nästan alla svara att de brukar tänka på något positivt och så blir de glada igen och tycker att livet är toppen.
Är det verkligen så det fungerar? Kan man tänka sig glad igen? Om jag sätter mig här i sängen, som jag redan gör, och börjar tänka att jag ska vara glad... så blir jag glad? Är det så det fungerar? Men hur kommer man förbi de tråkiga tankarna och börja tänka de bra? Det är det som jag inte förstår.

Kanske är jag bara väldigt negativ, men jag tror faktiskt inte att det fungerar. Ialla fall inte alltid och jag tror också att om det fungerar så kan det kanske bero på att man vid det tillfället inte mådde jätte dåligt och därför var det kanske lättare att byta ut de trista tankarna mot mer positivare tankar.
Kanske har det att göra hur man är som person. Är man kanske en positiv person  med en dålig dag, så är det kanske enkelt att vända tankarna, men om man är en negativ person då? Då är det inte lika lätt att vända sina tankar. Jag är ingen positiv person eller negativ person rakt igenom, utan jag är båda delar. Dock tror jag att det för tillfället finns mer negativt inom mig än positivt.

Ibland önskar jag att jag var där uppe med Fatika.
Där allt är lättare och där jag får vara tillsammans med den som kan göra mitt liv helt igen.

Bild: Jag

Jag var precis inne på Wysteriias blogg och hon hade skrevet ett inlägg som jag kände igen mig så väl i.
Det hon skriver i sitt inlägg, det passar så väl in på det jag så ofta också känner.
Många gånger kan jag också sitta och grubbla över vem som verkligen älskar mig? Hela mig, och inte bara den sidan som är glad, positiv, trevlig o.s.v. Vem älskar hela mig? Alla mina sidor, oavsett om de är bra eller dåliga.
Jag känner igen mig i hennes tankar och funderingar kring vänner. Jag sitter också och grubblar över det många gånger. Jag har mist väldigt många vänner och frågan är varför? Är det mig det är fel på? Är det de som det är fel på? Upptäckte de mina mindre bra sidor och kom fram till att jag inte var värd mödan, så de lämnade in istället och lämnade mig ensam kvar?

Jag vet att jag inte är en lätt person att ha och göra med, med tanke på att jag de senaste 11 åren har haft ett väldigt svårt och jobbigt liv med ångest och depression som avlöst varandra hela tiden. Jag har det fortfarande så och jag kommer nog alltid till att ha det så. Men om man är en riktig vän så älskar man väl hela sin vän med alla sidor? Man älskar väl inte bara de sidor som är bra? Eller? Ska man blunda för vem ens vän verkligen är och enbart se de sidor man vill se... för att vänskapen ska fungera?

Jag känner igen mig så väl i hela hennes inlägg.
Om att känna sig ensam väldigt lätt, att bli ledsen väldigt lätt, att bli sårad väldigt lätt o.s.v. Jag har svårt för att lita på folk eftersom jag så många gånger blivit sviken och sårad. Jag vill lita på personer i min närhet, men det är svårt för jag är rädd att de ska lämna mig och sedan slänga allt de vet om mig rakt i ansiktet på mig. Jag är rädd för att lämna ut mig till personer, för alla lämnar ju mig ändå. Det känns så ialla fall. Hur många av mina vänner känner till mina innersta känslor och tankar? Hur många vet om mina hemligheter? Skulle de klara av ifall jag kommer med sanningen eller skulle de anse att jag är ett "psyk-fall" och lämna mig? Jag är rädd helt enkelt.

Idag är en tuff dag... Tuffare än vad jag hade förväntat mig och förstår inte riktigt varför.
Åkte med mamma innan för vi skulle til Jula och fixa en ny sticksåg... men när vi kommit en bit fick vi vända hem igen, för jag klarade inte av det. Sådana dagar som idag, är jätte jobbiga. Ibland känns det som om jag inte kommer till att komma förbi dem, utan att jag kommer till att vara fast i de för alltid,

Mina tankar och känslor är i en enda röra, så nu är det bara jobbigt att skriva för jag får ingen ordning i det hela.
Jag får försöka återkomma senare när jag ev. fått lite distans till mina tankar och känslor.

Underbar vänskap!!

Jag sitter i soffan just nu och försöker samla tillräckligt med krafter för att laga middag tills B kommer hem, men det tycks inte fungera. Jag känner inga krafter alls, utan jag sitter här i soffan och är fruktansvärt trött.
Mår inte direkt toppen heller, utan jag är ledsen och mår lite illa.
Jag saknar Fatika otroligt mycket och tårarna kom krypandes idag och det känns som om de ska komma närsom igen.
Jag vet inte riktigt vad jag orkar med idag och ikväll.

Jag vill bara ha Fatika tillbaka.