Varje gång jag känner att mitt liv är på väg åt rätt håll, får jag snabbt erfara att jag har totalt fel.
Jag tar ett steg fram, men när jag gjort det blir det genast två stora steg bakåt.
När jag försöker reda upp mitt liv och tror att jag är på väg att lyckas, då visar det sig att nästa jobbiga sak står runt hörnan och bara väntar på att få slå undan benen på mig.

2009 skulle bli ett utav mina bästa år, men istället har det utvecklats till ett utav mina allra värsta år.
I feb. miste jag mer än halva mitt liv. Jag miste det som var mig allra kärast och jag har inte hämtat mig ifrån det. Det går inte en dag utan att jag känner smärtan av att vara utan henne, trots att det gått snart ett halvår.
Jag har inte kommit ett steg närmare till att gå vidare.... och jag vet inte hur det ska gå till..... att gå vidare.

Jag vet inte vem jag är längre.
Jag känner mig ensam, trots att jag inte är det....
Vet inte vart jag ska vända mig, vet inte vem jag ska prata med, vet ingenting.

Jag känner mig vilsen och jag ser inte slutet någonstans.
Jag känner mig så förvirrad.