Hej allesamman!
Mamma har varit här idag och sytt en gardin till mig. Det blev jätte bra och nu ser det inte så tomt ut längre i köket.
Vi skulle även lägga upp gardinerna inne i storarummet, men efter att jag tvättat dem är de nästan bara att kassera. :( De blev väldigt snea och ojämna. :( Inte alls snyggt längre. Får höra med B när han kommer hem vad han tycker att vi ska göra. Jag vill inte ha gardinerna när de ser ut så.. ser ju helt mysko ut. Kanske finns de kvar att köpa på Jysk... kanske inte till lika billigt pris, men....

Usch, jag är så sjukt nervös idag. Imorgon ska jag nämligen sätta mig i en tatuerarstol.
Jag är så nervös så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Huvudvärk har jag och magen är i uppror. Jag har svårt för och förstå att jag vid denna tiden imorgon är ägare till en tatuering på vänster underarm. Jag meddelar imorgon vad det är för något jag ska göra och kanske blir det en bild också.
Får se imorgon.....

Nej, nu ska jag lägga mig och vila lite.
Huvudvärken är väldigt jobbig.

Låter som om vi har gjort väldigt mycket och så är inte fallet alls.
I fredags kom P och hälsade på tillsammans med hans hund Molly. Vi tittade på Let´s Dance och jag tycker att det är rätt att Magnus gick vidare och jag hoppas på att han vinner det hela också.
I går hjälpte B sin pappa nästan hela dagen och jag var med mina föräldrar. Städade lite i den gamla lägenheten också, så den blir färdig någon gång. Nu är där bara ugn, kyl och frys kvar... men det är B som får ta det.
När vi kommit hem bägge två så blev det en runda till affären för och inhandla saker till middagen som bestod av en tacopaj med sallad. Jätte nöjd blev jag med middagen faktiskt, så det kommer nog till att bli en standard här hemma. :) Jag är väldigt förtjust i taco nämligen... det kan aldrig bli fel för min del. :) Efter middagen blev det soffan och tv:n där det var dags för Robinson 2009. Jag kommer försöka följa det detta året... Någon mer som ska göra det?

Idag är det kalas kl. 12.00 och sedan vet jag inte riktigt vad som händer.
Vi har en mängd saker att välja på.... men man ska orka göra det också och ha motivation till det. Klockan 18.00 ska jag ialla fall titta på One Tree Hill. :P

Fint vårväder idag igen. Detta är ju nästan lite lyx!! :)
Hur länge håller detta vädret i sig, någon som vet?

Idag är det fredag och ikväll blir det som vanligt Let´s Dance. Spännande nu och se vilka som dansar vidare, för det ju nära finalen nu. Jag hoppas på att Magnus tar hem det i år. Jag tycker han är den som gjort bäst framsteg under tävlingen och han hade inga som helst förkunskaper gällande dans. Hej Magnus!!

Vad händer under dagen då??
Ja, jag ska försöka motivera mig själv till att bege mig till Väla för och ev. hitta en ny plånbok. Jag fick presentkort på Väla när jag fyllde år, så jag tänkte att jag skulle ge mig själv en plånbok för de pengarna. :) Jag har ju en stor plånbok nu som inte får plats någonstans... så jag vill ha en lite mindre. Förutom ett ev. Välabesök så ska jag bara ta det lungt.. Känner att jag behöver det..

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så skulle jag få fikabesök idag och klockan 12.00, nästan prick, kom Sarah. :)
Det blev visning av huset och sedan blev det kaffedrickande och dammsugarätande och en massa prat.. nästan om allting. Vi pratade förhållande, hus, tatueringar och en hel del annat. När klockan visade ca 16.30 var det dags för Sarah och köra hem för att laga lite middag.
Det var trevligt med fikabesök och jag hoppas verkligen att vi blir bättre på och träffas. Jag vet att jag den senaste tiden varit svår att bestämma saker med, men jag ska verkligen försöka bättra mig inom det området. Förhoppningsvis medför detta att jag mår bättre och bättre för varje dag som går.

Sedan Sarah körde hem har jag och sambon ätit middag, frostat (håller på) av frysen, spikat upp klätterväxter på ovanvåningen, vattnat blommor och nu sitter jag framför min blogg och sambon hjälper sin pappa med och tömma lite i förrådet och eller uterummet. Vet inte riktigt vad det kallas för...
Jag funderar på och gå upp och lägga mig en 30 min - 1 tim. Har huvudvärk och har tyvärr haft det nästan hela dagen. Skulle gärna vilja gå ut på en promenad också för det verkar vara väldigt skönt ute, men det får nog bli imorgon istället.

Nej, kudden nästa för och vila ca 20 min.. Såg att klockan snart är dags för Unga mödrar på 5:an. Tror det börjar 18.30 eller är det kanske 19.30.... Hmm....

Sitter vid köksbordet och försöker få ordning på mina tankar och känslor, men det känns inte som det går.
Jag vet inte om jag är ledsen eller om jag är glad. Vet inte om jag ska le eller om jag ska gråta. Jag är trött och omotiverad. Skulle vilja gå och vila en timme eller något sådant, men jag får fikabesök någon gång mellan 12-13.00 idag utav Sarah. Var ju länge sedan vi träffades, så vi kände att det verkligen vad dags för det nu.
Jag har haft fullt upp den senaste månaden, lite mer, med flytt och diverse känslomässiga berg- och dalbanor. Flytten är snart över, bara det sista som ska torkas av och städas ut i lägenheten... sedan är de tom och man kan lägga det bakom sig. Mina känslomässiga berg- och dalbanor är kvar och kommer nog vara så ett tag framöver.

Jag mår inte bra, vare sig psykiskt eller fysiskt. Att försöka få folk att förstå det är som en nästintill omöjlig uppgift.
Som jag skrevet tidigare, så känns det som om de flesta tycker att det är dags för mig att vara glad och se positivt på allt för nu har vi ju köpt hus och då kan man inte gräva ner sig för gamla saker, utan det är dags att gå vidare. Det folk glömmer är att jag kanske inte vill gå vidare.. inte just nu. Jag vill kanske hålla fast vid det som varit och önska att saker och ting varit annorlunda. Jag vet att jag lovade att jag skulle ta tag i saker och ting när vi flyttat, men det sade jag när jag hade mitt liv hos mig, min fina Fatika. Hon var mitt liv, hon var halva mig, min själsfrände och nu är det meningen att jag ska klara av saker och ting utan henne. Jag miste henne för lite mer än 1 månad sedan och folk tycker att jag borde gå vidare, komma över det. Vad f*n är det med folk egentligen?? Fatika var inte bara en hund, hon var min hund och hon var mitt allt. Jag förväntar mig inte att folk ska förstå, men jag förväntar mig att man ska kunna visa respekt och acceptera att jag inte gått vidare och att jag kanske inte vill gå vidare just nu heller. Jag är inte beredd att släppa taget om Fatika. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och önskar att hon kunde komma tillbaka till mig. Inte en enda dag!!

Jag vill ha mit tliv tillbaka!! Jag vill ha Fatika tillbaka!!
Varför är det så svårt att förstå?

Hittade denna lista hos min vän Monica och tänkte att det kunde vara kul och svara på fårgorna, så nu kör vi.

Du som liten:
1) Vad hette din första bästa vän? Jessica
2) Vad hette din första kärlek? Dennis
3) Vilken var din favorit rätt? Köttbullar
4) Vilken var din favoritfärg? .... Gul.... kanske
5) Vart bodde du? Frillestad och lite senare i Landskrona
6) Vad tyckte du var det bästa som hänt? Ingen aning
7) Vad tyckte du var det värsta som hänt? Ingen aning
8) Vad ville du bli när du blev stor? Veterinär
9) Vilket godis tyckte du bäst om? Allt möjligt

Nu:
1) Vad heter din bästa vän? Monica.. hon har verkligen ställt upp i vått och torrt och speciellt nu när jag miste Fatika
2) Vad heter / hette din senaste kärlek? Min nuvarande kärlek och har varit så i snart 8,5 år är Benny
3) Vilken är din favoriträtt? Kyckling, klyftpotatis och beasås
4) Vilken är din favoritfärg? Svart
5) Vart bor du nu? I den lilla hålan Kågeröd
6) Vad tycker du är det bästa som hänt? Det var när jag köpte Fatika, när jag träffade Benny och när vi köpte vårt hus.
7) Vad tycker du är det värsta som hänt? Att jag mist min älskade Fatika. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne.
8) Vad vill du bli? Förskollärare
9) Vilket godis tycker du bäst om? Det är nog fortfarande vad som helst. :P

Jag har varit frånvarande ett tag på bloggen och det beror på att vi flyttat.
Nu är vi då komna till huset och fått lite på plats, så nu kan jag börja blogga så smått igen.

Tyvärr blir det inget långt inlägg denna gången, för mina svärföräldrar kommer när som och då kan jag inte sitta här.

Återkommer nog inte förrän imorgon, då sambon börjar jobba igen efter en veckas semester. :) Lite tråkigt och bli själv igen helt plötsligt om dagarna, men jag kan säkert fördriva de på något sätt. :P

Jag ligger just nu i sängen och försöker komma på bättre tankar som också ska göra mig på bättre humör, men det går inte riktigt bra. Känslan av irritation och frustration är som fast spikade i mig och jag har en känsla av att de är känslor jag kommer till att dras med till minst torsdag.
Jag förstår inte varför vissa människor ska vara envisa, omständiga och ibland löjliga. Vad är meningen med att göra på detta sätt?? Vem vinner på detta? Ingen. Det blir bara en massa onödiga känslor mellan dessa personer och mig. Känslor som enkelt kan undvikas... och för tillfället önskade jag att det var måndagen den 16:e vi skulle flytta istället för imorgon... men.... Det är bara att bita ihop 3,5 dag till. Bara 3,5 dag till, sedan kan alla ta sig någonstans för då är det ingen annan mer än vi som bestämmer. Jag var rädd för att det skulle bli så här... men alla sa till mig att det inte kom till att bli så eftersom man känner varandra och man är familj.... men jag hade rätt. Jag skulle ha lyssnat på min instikt.

Ni har ingen aning om vad jag skriver om och jag är ledsen för att jag skriver i sådana gåtor, men jag vill inte riktigt hänga ut personer samtidigt som jag känner att jag är tvungen att skriva av mig.

Jag är så ledsen just nu, uppgiven kanske också är ett ord som skulle kunna beskriva vad jag känner just nu. Allt skulle  vara så roligt och nytt, men istället är det ångest och konflikter som avlöser varandra. Jag hoppas att saker och ting blir bättre efter torsdag, att saker och ting kan börja återgå till det normala igen.

Nej, nu ska jag försöka sova lite.
Hoppas att jag vaknar upp på bättre humör imorgon..... Bara 3,5 dag kvar... Måndag, tisdag, onsdag och halva torsdag. Jag får försöka tänka positiva tankar... tänka på det roliga istället... inte fokusera på det jobbiga som är just nu.

Nu är snart dagen här, dagen då det är dags att lämna denna trygga lägenhet och ge sig ut på resan som husägare.
Känns en aningen skrämmande, men samtidigt väldigt spännande. Alla tror att denna resan från att vara en hyresgäst i en lägenhet till att köpa hus är en enda roliga resa, men många spännande val o.s.v. Men... om jag ska vara ärlig så tycker jag att denna tiden har varit stressig, känslosam, tung o.s.v. Visst har jag sett framemot detta, men med detta följer också ett väldigt ansvar och ibland frågar jag mig själv om jag är redo för det.. och innerst inne vet jag att jag är det.
Men med tanke på allt som hänt den senaste månaden, så har mina känslor varit i ett enda kaos som inte tycks kunna reda upp sig utan det blir bara mer och mer trassligt ju mer jag försöker reda ut det.

Man skulle kunna jämföra det med ett garnnystan.. ett trassligt sådant. De flesta vet hur svårt det är att reda ut ett sådant och det är så jag känner med alla mina känslor och tankar som far runder i både huvud och kropp på mig.
Jag är så trött på att försöka ge ett intryck av att allt är frid och fröjd med mig, när jag egentligen bara vill sätta mig ner och gråta och skrika. Jag vill att folk ska förstå att jag inte mår bra trots att jag varit utan min älskade hund, Fatika, i en månad nu. Tror folk verkligen att det blir lättare för varje dag som går? Är folk verkligen så korkade egentligen?
Min hund var mitt allt och att mista henna har varit som att mista halva mig själv. Jag känner mig tom och ensam utan henne och att folk tror att jag kommer över det på bara en månad, då är de verkligen korkade och inte det minsta förstående.. nästan på udden till känslokall.

Jag får ingen ordning på mina känslor. De flyger hur som helst inombords och det känns som om jag inte har en aning om hur jag ska få de under kontroll. Jag känner mig stressad till max och jag vet egentligen inte varför. Det är inte vi som flyttar idag utan B.s föräldrar. Jag har fortfarande tid på mig att packa, även om nästan hela storarummet är nerpackat och en stor del av vårt datarum. Det som stressar mig är köket... för vad ska man packa ner? Vilket är det man behöver och inte behöver nu fram till på måndag? Ska man börja packa ner saker ifrån skafferiet eller ska man vänta med det?
Jag skulle behöva en liten anteckningsbok där jag kan skriva upp små anteckningar om saker jag kommer på som måste göras, om saker som måste köpas o.s.v.
Detta är nog den jobbigaste flytten jag har varit med om.. och jag har flyttat en del gånger. Men det är verkligen en hel vetenskap och flytta till hus känns det som. Det är nu det ska vara en rolig och spännande tid, men jag upplever den nästan enbart som stressig. Det roliga och spännande kommer för mig när vi kommit upp i huset och det är dags att börja packa upp och ställa iordning.

Nej, nu ska jag se om jag kan byta om ifrån pyjamasen ialla fall. Det är ju alltid något.

Jag börjar bli väldigt trött nu.
Jag ligger nerbäddad i sängen och försöker tänka på hur dagen har varit och på hur jag har mått.
Dagen började inget bra då jag inte mådde speciellt bra och så har det nästan fortsatt hela dagen. Jag känner mig ledsen och nedstämd för det mesta och det är svårt och se något roligt och meningsfullt i saker och ting just nu. Jag vet att jag borde vara fylld av en mängd positiva och glad känslor, men så är det inte. Istället känner jag mig mest ledsen, nedstämd, ensam och trött.

När jag tittar på mitt liv, så är det inte alls det livet jag tänkte att jag skulle leva. Jag har gjort en del dumma val som jag nu får lida för och det står jag för, men det är svårt att inte bli ledsen över de valen och det är svårt att låta bli och tänka på hur det kunde ha varit om jag hade valt annorlunda. Det är egentligen ingen mening med dessa tankar och funderingar eftersom jag aldrig kommer till att få några svar på dem... men det är svårt och låta bli.

Jag önskar att jag hade orken till att skriva mer, för jag skulle vilja det, men mina ögon går nästan i kors så trött jag är.
Jag får hoppas att känslorna, tankarna och motivationen till att skriva finns kvar imorgon.

Jag har precis klätt på mig och till och med tagit lite mascara. Jag ska in till Landskrona på ett möte på arbetsförmedlingen. Jag förstår verkligen inte hur de resonerar när de tycker att jag ska köra in till Landskrona varje gång jag ska träffa min handläggare, när det finns närmare arbetsförmedlingar. Jag ska prata med min handläggare när jag träffar henne idag och fråga varför det har blivit så här.
Det är ju inte direkt billigt och köra när man är arbetslös. Då försöker man gärna spara in lite pengar som man kan ha lite roligare för.

Hur mår jag nu då?
Jag har huvudvärk, en aningen yr... men jag får allt försöka köra in till Landskrona och då detta j*vla möte avklarat. Jag hoppas att det går fort och att hon inte ska sätta igång en jobbig och lång diskussion. Jag hoppas att hon accepterar vad jag har att säga.

Nej, nu ska jag lägga mig och vila sista halvtimmen innan det är dags och köra.

Jag har, som ni märkt, inte skrevet speciellt mycket i denna blogg på senaste tiden.
Jag tycker det är svårt och skriva i denna bloggen. Jag vet inte riktigt varför, men det känns så svårt och skriva här och fortsätta med mitt liv som om ingenting har hänt.
Att skriva i denna bloggen... Jag vet inte... det känns som ett annat liv. Jag vet inte varför... men det är så jag känner.

Jag vill fortsätta skriva här och jag kommer nog till att göra det också, ett och annat inlägg tills jag känner att det är på denna bloggen jag hör hemma. Jag har nämligen en annan blogg som jag skriver på för tillfället... Där kan jag vara mer anonym och ingen som känner mig kan döma mig. Det är inte vad jag behöver ju... personer som dömer mig och som inte kan vara ett stöd för mig.

Jag behöver min familj, jag behöver deras stöd, jag behöver mina vänner och deras stöd. Jag vet att jag är svår att nå nu och har varit det ett tag. Jag vet att jag alltid eller för det mesta kommer med ursäkter till varför jag inte orkar och träffas bla. Men... det gäller att ha tålamod och vänta ut mig. När jag känner mig redo så kommer jag att vilja träffas, ta en massa fikor (stavning), prata en massa skit och bara få vara. Men just nu orkar jag inte... Jag är inte beredd och gå vidare med mitt liv efter allt som hänt. Jag vill få vara kvar ett litet tag till... jag vill inte riktigt slöppa taget om det som hänt, jag vill inte släppa taget om min älskade Fatika genom att fortsätta mitt liv som ingenting.

Jag hoppas att min familj och mina vänner kan förstå detta och jag hoppas att ingen vänder mig ryggen. Det är nu jag behöver er som mest, men samtidigt drar jag mig undan. Jag vet att det är svårt och förstå... men det kommer att bli bättre.

Jag saknar Fatika av hela mitt hjärta och det går inte en dag utan att jag önskar att hon var här vid min sida. Att hon var här och tröstade mig när jag behöver det som mest. Att hon lägger sitt huvud i mitt knä och tittar upp på mig med sina underbart vackra, bruna ögon. Jag vill känna att hon älskar mig och att hon behöver mig. För det är vad jag behöver!!!