Jag vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska börja.
Igår var inte riktigt min bästa dag jag haft, utan det var många tårar som rann nerför kinderna igår.
Anledningen var/är en enorm saknad efter Fatika. Jag saknar henne så otroligt mycket att det gör ont i kroppen. Jag sitter och tänker på henne nästan hela tiden och tankarna far hit och dit.
Skuldkänslor är något jag brottas med varje gång jag tänker på henne. Skuldkänslor över mitt beslut över att låta henne somna in istället för att öppna henne och "rota runder" inne i henne för och se vad det var och hur pass mycket det hade spredet sig. Skuldkänslor efter hennes operation i somras, varför ringde jag inte veterinären när hennes päls på magen inte växte ut igen? Varför lät jag det bara vara? Vad hade hänt om jag hade ringt? Hade jag haft henne kvar idag?
Sådana funderingar och tankar är det jag går och tänker på och som jag inte kan släppa.

Min saknad efter Fatika är otroligt stor och jag tror inte att det finns en enda människa som riktigt kan förstå vad jag går igenom och hur jag känner. Jag tror att många tänker att "det var ju bara en hund". Men det var inte bara en hund för mig, utan Fatika var verkligen mitt allt. Vi var som ler och långhalm. Där jag var var oftast Fatika och tvärtom. Det var få gånger jag ville åka någonstans om jag inte kunde ha henne med. Hon var verkligen min bästa vän. Hos henne kunde jag gråta ut, behövde inte säga något, hon fanns där ändå så länge jag behövde henne. Hon la tassen i mitt knä, hon la sitt huvud i mitt knä när jag satt och grät i soffan. Låg jag i sängen kom hon upp och lade sig så nära som hon bara kunde (dvs halva henne ovanpå mig ). Hon fanns alltid där och jag trodde inte att jag skulle mista henne så pass tidigt som jag ändå gjorde. Hon skulle blivit  år nu i augusti och det är ingenting. Så stora raser brukar bli runt 8 år, så det betyder att hon togs ifrån mig i alla fall 2 år för tidigt.
Det känns så orättvist!! Varför skulle hon behöva somna in? Varför kunde inte hon få vara kvar hos mig? Hon hade inte gjort något fel. Det enda hon gjort var att ha tagit hand om mig, räddat mig och mitt liv. Varför skulle hon försvinna från mig?

Det känns så fruktansvärt orättvist och smärtan jag bär på varje dag växer sig starkare och starkare för varje dag.
Det är som om istället för att försöka gå vidare, så håller jag fast vid Fatika och det som hände ännu mer. Jag är kanske rädd för att glömma henne och därför håller jag fast vid det.
Men jag kommer aldrig glömma henne. Jag kommer aldrig glömma det bästa jag haft i mitt liv!!

Sitter vid köksbordet och försöker få ordning på mina tankar och känslor, men det känns inte som det går.
Jag vet inte om jag är ledsen eller om jag är glad. Vet inte om jag ska le eller om jag ska gråta. Jag är trött och omotiverad. Skulle vilja gå och vila en timme eller något sådant, men jag får fikabesök någon gång mellan 12-13.00 idag utav Sarah. Var ju länge sedan vi träffades, så vi kände att det verkligen vad dags för det nu.
Jag har haft fullt upp den senaste månaden, lite mer, med flytt och diverse känslomässiga berg- och dalbanor. Flytten är snart över, bara det sista som ska torkas av och städas ut i lägenheten... sedan är de tom och man kan lägga det bakom sig. Mina känslomässiga berg- och dalbanor är kvar och kommer nog vara så ett tag framöver.

Jag mår inte bra, vare sig psykiskt eller fysiskt. Att försöka få folk att förstå det är som en nästintill omöjlig uppgift.
Som jag skrevet tidigare, så känns det som om de flesta tycker att det är dags för mig att vara glad och se positivt på allt för nu har vi ju köpt hus och då kan man inte gräva ner sig för gamla saker, utan det är dags att gå vidare. Det folk glömmer är att jag kanske inte vill gå vidare.. inte just nu. Jag vill kanske hålla fast vid det som varit och önska att saker och ting varit annorlunda. Jag vet att jag lovade att jag skulle ta tag i saker och ting när vi flyttat, men det sade jag när jag hade mitt liv hos mig, min fina Fatika. Hon var mitt liv, hon var halva mig, min själsfrände och nu är det meningen att jag ska klara av saker och ting utan henne. Jag miste henne för lite mer än 1 månad sedan och folk tycker att jag borde gå vidare, komma över det. Vad f*n är det med folk egentligen?? Fatika var inte bara en hund, hon var min hund och hon var mitt allt. Jag förväntar mig inte att folk ska förstå, men jag förväntar mig att man ska kunna visa respekt och acceptera att jag inte gått vidare och att jag kanske inte vill gå vidare just nu heller. Jag är inte beredd att släppa taget om Fatika. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och önskar att hon kunde komma tillbaka till mig. Inte en enda dag!!

Jag vill ha mit tliv tillbaka!! Jag vill ha Fatika tillbaka!!
Varför är det så svårt att förstå?

Jag har, som ni märkt, inte skrevet speciellt mycket i denna blogg på senaste tiden.
Jag tycker det är svårt och skriva i denna bloggen. Jag vet inte riktigt varför, men det känns så svårt och skriva här och fortsätta med mitt liv som om ingenting har hänt.
Att skriva i denna bloggen... Jag vet inte... det känns som ett annat liv. Jag vet inte varför... men det är så jag känner.

Jag vill fortsätta skriva här och jag kommer nog till att göra det också, ett och annat inlägg tills jag känner att det är på denna bloggen jag hör hemma. Jag har nämligen en annan blogg som jag skriver på för tillfället... Där kan jag vara mer anonym och ingen som känner mig kan döma mig. Det är inte vad jag behöver ju... personer som dömer mig och som inte kan vara ett stöd för mig.

Jag behöver min familj, jag behöver deras stöd, jag behöver mina vänner och deras stöd. Jag vet att jag är svår att nå nu och har varit det ett tag. Jag vet att jag alltid eller för det mesta kommer med ursäkter till varför jag inte orkar och träffas bla. Men... det gäller att ha tålamod och vänta ut mig. När jag känner mig redo så kommer jag att vilja träffas, ta en massa fikor (stavning), prata en massa skit och bara få vara. Men just nu orkar jag inte... Jag är inte beredd och gå vidare med mitt liv efter allt som hänt. Jag vill få vara kvar ett litet tag till... jag vill inte riktigt slöppa taget om det som hänt, jag vill inte släppa taget om min älskade Fatika genom att fortsätta mitt liv som ingenting.

Jag hoppas att min familj och mina vänner kan förstå detta och jag hoppas att ingen vänder mig ryggen. Det är nu jag behöver er som mest, men samtidigt drar jag mig undan. Jag vet att det är svårt och förstå... men det kommer att bli bättre.

Jag saknar Fatika av hela mitt hjärta och det går inte en dag utan att jag önskar att hon var här vid min sida. Att hon var här och tröstade mig när jag behöver det som mest. Att hon lägger sitt huvud i mitt knä och tittar upp på mig med sina underbart vackra, bruna ögon. Jag vill känna att hon älskar mig och att hon behöver mig. För det är vad jag behöver!!!

Jag har inte skrevet ett inlägg på väldigt länge... och nu tänkte jag skriva varför det varit så.

Söndagkvällen den 8:e februari runt 22-22.30, när jag och sambon gått och lagt oss, kräker min hund Fatika första gången. Vi städar upp det och går sedan och lägger oss igen, för att bara kort därefter gå upp igen då Fatika kräkt en andra gång. Vi städar upp det och jag tittar på Fatika och ser att hon andas en aningen snabbt, så jag tänker att jag ska gå ut med henne så hon får lite luft. När vi kommer upp så går hon självmant över på stora vägen till "gröningen" för och både kissa och bajsa. När hon gjort detta och vi är på väg in igen så börjar hon gå långsamt och en aningen vingligt. Hon stannar en stund och jag står hos henne hela tiden och låter henne själv bestämma när vi ska gå vidare. Vi går vidare efter ett litet tag, men hinner inte långt förrän hon lägger sig ner i snön och vill inte gå längre. Jag vet med en gång vad som är på väg att hända..... Jag springer in, hon ligger kvar på samma plats hela tiden, och hämtar mobilen och säger till sambon att "nu är det dags..." och springer ut igen samtidigt som jag ringer upp mamma och säger att "jag tror detta är slutet för Fatika" varpå hon undrar vad jag pratar om jag drar det hela för henne. Jag springer till Fatika och sätter mig i snön med enbart mina pyjamasbyxor på mig och lägger hennes huvud i mitt knä. Sambon kommer ut och försöker få Fatika att resa sig och följa med in och efter ett tag går det. Vi går in, jag bytar om och sedan tar vi ut henne i bilen. Där pussar och kramar B om Fatika, för vi är båda medvetna om att detta är sista gången han ser henne.
Jag sätter mig i bilen och kör i hög hastighet in till djursjukhuset i Helsingborg som jag redan ringt och förvarnat om att vi kommer in. Hela tiden vet jag att detta är sista tiden med Fatika.... Kommer in till djursjukhuset där mina föräldrar väntar på oss. Backar till så nära dörren som möjligt så att Fatika inte ska behöva gå så långt. Öppnar bagageluckan och där ligger Fatika och tittar. Hon viftar inte ens på svansen när hon ser mina föräldrar, vilket hon alltid brukar göra annars. Vi får in henne på ett rum där veterinären undersöker henne och konstaterar att allt inte är som det ska. Jag gråter samtidigt som jag berättar om Fatika och hennes symtom och även om att hon blivit opererad för livmodercancer under sommaren -08. Veterinären vill ta röntgen på henne och vi tar in Fatika i det rummet. Hela tiden kan Fatika gå själv även om det är en aningen svajigt och vingligt. Vi får upp henne på britsen eller vad jag ska kalla det och Fatika skakar i kroppen hela tiden. Jag ser att Fatika har ont och att hon lider. Vi tar bilderna och det konstateras snabbt att där är något onormalt både i buken och i bröstet på henne. Jag gråter hela tiden, jag gråter så mycket att jag inte kan andas för jag vet hela tiden vad jag kommer att behöva göra denna kväll / natt. Jag vet vad jag kommer till att behöva besluta.... Jag klarar inte av och vara kvar i rummet och se Fatika där hon ligger och skakar, lider och har ont. Jag går ut och gråter och jag vet inte om jag skriker. Min pappa kommer ut till mig och jag säger till honom att jag vet vad jag behöver göra, men att jag inte kan säga det. Efter att jag lugnat ner mig lite, dock inte slutat gråta, så går jag in till veterinären igen och frågar henne.. "Jag avlivar inte en frisk hund?" varpå hon svarar "Nej, det gör du inte." Jag tar beslutet att Fatika ska avlivas, jag går bort till Fatika där hon ligger och klappar henne och säger till henne.. "Jag hoppas att jag valt rätt. Jag älskar dig. Förlåt." Veterinären sätter en kanyl i Fatikas ben och sedan tar vi in henne i ett rum där det är tända ljus. Fatika går själv in och på golvet ligger det en blå pläd och dit går Fatika med en gång och lägger sig. Jag sätter mig framför henne och lägger hennes huvud i mitt knä och klappar henne hela tiden. Veterinären kommer och ger henne lugnande och sedan ger hon Fatika det som gör att hon somnar in. Jag gråter hela tiden och när veterinären säger att Fatikas hjärta slutat slå, brister jag ut i gråt och skriker "NEJ!!". Pappa sitter bakom mig och håller mig om axlarna och försöker trösta mig så gott det går. Fatika är nu borta för alltid och jag sitter med hennes huvud i knäet och klappar henne. Jag sitter där ett bra tag, men till slut måste jag gå och lämna henne kvar. Jag tittar på klockan och den är 01.10. Jag tittar inte bak en enda gång när jag går ut genom dörren, tårarna strömmar ner för mina kinder och jag känner mig tom och ensam. Mitt liv är borta, min glädje är död och jag frågar mig själv hur jag ska klara av att gå vidare. Fatika var mitt liv och det går inte en dag utan att jag saknar henne och fäller en tår för henne. Jag vet att jag tog rätt besut för Fatikas skull, för nu slipper hon lida, hon slipper ha ont. Men jag saknar henne och jag vill ha tillbaka henne. Det gör ont i mitt hjärta, bokstavligt talat, varje dag och jag tror att det är saknaden efter henne som gör ont.

Nu är Fatika äntligen hemma och hon mår förhållandevis bra med tanke på vad hon gått igenom idag.
Hon är fortfarande en aningen groggi efter narkosen, men det räknar jag med att hon är någon dag. Hon har en kanyl kvar i en frambenet ifall hon skulle bli dålig, för då kan de bara sätta in dropp med en gång i den kanylen. Ska väl ta bort den imorgoneftermiddag/kväll om jag tycker att hon mår bra då. Fick även med en spruta hem med smärtlindrande ifall hon skulle få riktigt ont... men det verkar inte om om hon behöver den just nu. Hon har ett blått bandage runt magen för och hålla fast plåstret hon har på sidan och sedan har hon ett sår på magen också.
Som ni märker är där en hel del på henne så ni kan kanske förstå hur stolt jag är över henne. Hon är helt underbar som gått igenom detta och klarat det.. än så länge. De två första dygnen är ju kritiska... så där är ju imorgon också kvar som kan vara sådär speciellt kritiskt.

Jag älskar verkligen min Fatika, hon är mitt allt och jag behöver verkligen henne så jag är överlycklig över att ha henne kvar!!!

Just i denna stund jag skriver, ligger Fatika på operationsbordet.
Hennes livmoder e inflammerad, så den kommer att tas bort idag. Däremot är hennes ena njure inte okej.. den är större än vad den ska. Så det som kommer hända idag är att livmodern tas bort. När detta läkt (antar jag) tar man prov / prover på njuren för att kolla upp vad det är som gör att den är större än vad den ska. Livmodern hade tydligen nästan växt samman med njuren.