Inatt fick jag sova nio timmar i sträck och det var riktigt skönt.
Näsan rinner fortfarande och huvudet värker lite,
men annars verkar det som om jag nog är på bättringsvägen.

Utrustning: Nikon D60 + Nikkor 18-55 mm f/5.6
Inställningar: 1/40 s, f/5.6, ISO 400

Idag har jag känt mig lite bättre, förutom om man bortser från de två gånger då det börjat blöda när jag snötet mig. Läste om det på nätet och jag kommer nu att undvika nässpray och treo. Läste också någonstans att man helst skulle undvika och dricka varmt också, så idag har det bara blivit en kopp te.

Kvällen kommer att spenderas nerbäddad i sängen till någon film.
Sambon flyr huset till en vän på lite kaffe.

Feber. Förkyld. Hosta. Huvudvärk.
Nasin. Treo. Nipaxon. Sinova.

Utrustning: Nikon D60 + Nikkor 18-55mm f/5.6
Inställningar: 1/125 s, f/5.6, ISO 400 

Jag avslutar detta årets bloggande med att tända ett ljus för alla de som inte längre är med oss. Tänder ett ljus speciellt för min sambos farfar som somnade in igårkväll.

Jag är ingen troende människa, har aldrig varit och kommer nog heller aldrig att bli. Jag har gått igenom för mycket dåligt och negativt för att jag ska tro på något högre och godare. Förr brukade jag tro att saker och ting hände av en anledning, men nu är jag inte så säker på det längre. Jag har inte fått några svar på varför en del saker hänt i mitt liv och vad meningen med de ska ha varit.

Jag vill dock gärna tro att saker och ting snart vänder till det bättre för min del.

Min bästa vän heter Sarah. Våran historia och resa är lång och den starta redan på lågstadiet. Hon började i vår klass i trean, tror jag att det var. Redan från början blev hon en del av "gänget" och vi blev vänner med en gång. När vi var små, gjorde vi en massa roligt. :) När vi började högstadiet hamnade vi inte i samma klass och kort därefter flyttade hon ifrån stan. Vår kontakt blev mindre av naturliga skäl eftersom vi var små och inte bodde i samma stad/by längre, men vi höll ändå alltid kontakten. Pratade ofta och länge i telefon. :)

Men som i många fall av vänskap, så växte vi ifrån varandra under ca tre år. Vi pratade inte med varandra under den tiden, trots att vi vid detta laget bodde i samma lilla by igen. Känns väldigt tråkigt nu när man sitter och tänker på det i efterhand, men det var också något som behövdes för våran del.

När Sarah och hennes sambo sedan flyttade ifrån byn pga husköp i en annan liten by år 2008 (tror jag), så började stakta men säkert en ny och mognare vänskap att växa fram mellan mig och Sarah. Nu efter tre år, så skulle jag vilja påstå att vi har en bättre vänskap än vi hade tidigare. Nu är vi ju äldre och mognare också, så det är ju en annan typ av vänskap som vuxit fram.

Sarah är en person som jag känner att jag kan prata med och jag litar på henne till 110%. Hon är en underbar och omtänksam person, som tänker på fler än sig själv.

Ibland behöver en vänskap en paus, för att sedan växa fram på nytt och bli något annat än vad det tidigare var. Det är precis vad som hänt i min och Sarahs vänskap och det är jag väldigt glad för. Nu hoppas jag att vår vänskap endast växer sig starkare för varje år som går, för jag är så glad för och ha henne som vän.

Min dag började med att jag vaknade runt 08.30. Gick ner och fixade lite frukost och en stor kopp te. Finns nästan inget bättre på morgonen än en stor kopp te med mjölk i. :) Satte mig med datorn i knäet i soffan och kollade runt på lite bloggar som jag brukar läsa.

Ringde mamma vid 10.15 och frågade om hon ville träffas på Ikea för lite shopping, så vid 11.00 möte jag henne där. Det blev en del shoppat inne på Ikea och sedan blev det en tur in på Väla också, där det blev shoppat lite mer. :) Vid 13.00 skildes vi åt och då körde jag hemåt. Plockade in grejerna när jag kommit hem och tände en massa ljus, då jag köpte en hel del ljus på Ikea idag. :) Kul och testa deras doftljus också, annars använder jag nästan bara PartyLites doftljus.

Sedan har jag tittat på Jon, Kate plus Eight, Förhäxad och Unga mödrar. Hamnade i soffan igen med datorn ett tag, tills hjärtat kom hem. Då bestämde vi oss för och köra ut en runda, så då körde vi till Familia och tog en kaffe (te för min del) och bara mös runder.

Kvällen och dagen har avslutats med mys framför tv:n. En helt okej dag. Kanske inte så händelserik, men det kan ju inte hända något spännande varje dag. :P

Oj, vilken svår fråga egentligen. Jag hittade en text hos Emelie Westin som beskrev kärlek på ett riktigt bra sätt som jag tycker sammanfattar det hela.

Kärlek är min sambo, mitt hjärta. Kärlek är min familj. Kärlek är mina vänner. Kärlek är min släkt. Kärlek är mina husdjur, som idag är änglar. Kärlek är att få ett sött och kärleksfullt sms ifrån hjärtat bara för att han kände för och skicka ett. Kärlek är att få en komplimang. Kärlek är när mina föräldrar lyssnar på mig när jag mår dåligt och sedan säger att det kommer att ordna sig. Kärlek är att få en kram, en puss. Kärlek är att ha någon och kunna gråta ut hos. Kärlek är en känsla. Kärlek är passion och lust. Kärlek är sorg. Kärlek är glädje. Kärlek är något oväntat. Kärlek är trygghet. Kärlek är det där lilla extra som någon gör för dig, bara för att de tycker om dig.

Kärlek är allt. Kärlek är ingenting. Man bara måste älska kärleken.

Frukost: Havregrynsgröt med mjölk och äpplemos samt en kopp te med mjölk.
Lunch: Nutrilett måltidsersättning.
Mellanmål: Mackor
Middag: Kokt potatis tillsammans med kokt falukorv med senapssås och grönsaker.
Kvällsmat: En ostbaguett

Min mamma heter Carita och min pappa heter Leif. Både min mamma och pappa har sina rötter i Gantofta, utanför Helsingborg. Min pappa har också rötter ifrån Norge, då min farfar är norsk. Detta gör att jag har en del norskt påbrå också och det är jag stolt över.

Mina föräldrar har varit tillsammans sedan ungdomen, närmare bestämt 1968. De gifte sig sedan 1974.  
-73 fick de min äldsta storebror, -75 fick de min näst äldsta bror och -84 kom jag.

I mina ögon är mina föräldrar de bästa föräldrarna man kan ha. De har alltid ställt upp för mig och jag har alltid kunnat prata med de om allt. Har jag behövt hjälp, så har de alltid funnits ett samtal bort. Utan mina föräldrar hade jag inte klarat mig och de är de som hjälpt till att skapa mig till den jag är idag med värderingar och tankar.

Jag älskar mina föräldar och jag önskar de all lycka och välfärd som det bara går. ♥

Min första kärlek var under låg- och mellanstadiet, även om det såhär i efterhand inte kändes så väldigt seriöst men det kändes ju otroligt seriöst vid den åldern. Hans namn var/är Dennis och jag minns att jag var så otroligt kär i honom.

Han började i vår klass i tvåan eller trean och vi blev genast bästa vänner. Jag drogs till honom med en gång och jag kom bättre överens med honom och hade roligare med honom än vad jag hade med någon annan. Vi var ofta hemma hos varandra och vi pratade i telefon varje dag, trost att vi träffast hela dagarna i skolan.

Jag minns inte när vi blev tillsamman första gången, för det var en väldig massa fråga chans hit och dit mellan oss under hela låg- och mellanstadiet. Men jag minns en gång när vi var på födelsedagsfest hemma hos en klasskompis, hela klassen var där. Alla frågade chans på alla och när kvällen led mot sitt slut så var nästan alla tillsammans med någon. :) Utom jag... Jag hade frågat chans på Dennis under kvällen, men han hade svarat nej och jag var väldigt ledsen. Strax innan vi skulle hem, så kom han fram och frågade chans på mig och jag minns att jag blev så väldigt glad och svarade självklart ja. Vi hade följe hem den kvällen. :)

Jag minns också att Dennis var den första jag pussade/kysste. ♥

Jag var väldigt kär i honom, och när vi inte hamnade i samma klass under högstadiet blev jag så otroligt ledsen. I och med skilda klasser, gled vi allt mer ifrån varandra och till slut hade vi ingen kontakt mer än att vi sa hej i korridorerna när vi mötes. Jag minns också att jag blev väldigt ledsen när jag såg honom med en annan tjej, även om jag hade en annan.

Idag har vi ingen som helst kontakt och har inte haft det på flera år. Ibland kan jag tänka på det och tycka att det är väldigt tråkigt eftersom han var en väldigt bra vän, men vi alla växer upp och ibland växer man också ifrån varandra.

Mitt namn är Petra, 26 år, boendes tillsammans med sambo i hus i en liten by nästan mittemellan Landskrona och Helsingborg.

Föddes den 13:e mars 1984 i Helsingborg och tillbringade min barndom, 0-6 år, på landet utanför Helsingborg. Där bodde jag, mina föräldrar och mina två brödrar på en gård som tillhörde mina kusiner. Dagarna spenderade jag tillsammans med kusinerna på deras enormt stora bondgård, grisafarm. Vi hittade på en massa hyss på gården och sprang ofta genom stallarna trots att vi inte fick. Vi lekte på höloftet, sprang på åkrarna o.s.v. Den bästa barndomen enligt mig!

När jag fylla 6 år, flyttade vi in till stan som i detta fallet blev Landskrona. Jag började ettan på Seminarieskolan ↓ och jag trivdes som fisken i vattnet. Skaffade många nya vänner och jag älskade skolan och min klass ända upp till årskurs 6. Detta ändrades en del när vi skulle börja högstadiet, men även den tiden hade sina stunder. Under min tid på högstadiet träffade jag också en kille (dock ingen på skolan och ingen som bodde i stan) som längre fram skulle komma och bli min stora kärlek.

Ända sedan jag var liten ville jag bli veterinär, så när det var dags och välja gymnasie och utbildning så föll valet på lantbruksskolan i Svalöv. Denna tiden blev inte alls som jag tänkt mig och istället för de tre bästa åren, blev det nästan de tre jobbigaste åren. Efter gymnasiet blev inget som jag tänkt och därför har jag jobbat med olika saker, men aldrig riktigt hittat rätt. Har utbildat mig till barnskötare och jobbat inom det området också, men känner nu att det inte riktigt är det jag vill heller. Dessutom finns det ju inga jobb inom det området.

År 2000 blev jag tillsammans med min älskade sambo, pojkvän, fästman. Vi förlovade oss i mars 2005 och flyttad ihop i sep-okt samma år i denna lilla by som vi fortfarande bor i. År 2008 byggde hans föräldrar nytt hus, vilket resulterade i att vi köpte deras "gamla" hus. Här har vi nu bott i snart två år och jag trivs riktigt bra här.

Som person ser jag mig själv för det mesta som en omtänksam person, snäll och trevlig. Detta ändras dock beroende på hur jag blir behandlad. Jag sätter alltid nära och kära före mig själv, vilket har kostat mig en del. Jag är otroligt envis och ibland kan jag vara lite för långsint, men det är väldigt sällan.

Imorgon: Dag 2 - Min första kärlek 

..... men inte mer än så för tillfället.
Ikgårkväll var en jobbig kväll psykiskt och idag har det varit en väldigt påfrestande dag.
Tårarna rinner med jämna mellanrum nerför kinderna och jag kan inte riktigt greppa att jag måste gå igenom detta igen. Det känns helt overkligt och jag vill bara att det ska vara en väldigt ond dröm... trots att jag vet att det inte är så.

Jag vet också att detta är det bästa och att de bästa vännerna är tillsammans igen och att de är båda glada och lyckliga nu. Istället för en skyddsängel, har jag och hjärtat nu två skyddsänglar.

Jag ♥ er av hela mitt hjärta!!

Pratade precis med min mamma... de var på väg till sjukhuset med min pappa.... i ambulans....
Han hade blivit yr och de kände att de ville kolla upp det, då han har eller har haft problem med hjärtat.
 För många år sedan hade han en hjärtinfarkt.

Nu sitter jag här hemma i soffan och försöker tänka på allt annat än på att mamma och pappa är på sjukhuset för och kolla pappa. Jag har ont i magen, ont i huvudet, mår illa och tårarna bränner bakom ögonen. :( Jag känner mig så ensam och maktlös, värdelös. Jag vill göra något.. vill in till mamma och pappa. Vill vara där för dem...

Vad gör jag? Vart tar jag vägen? Vem vänder jag mig till?

Kl.21.10
Pratade med mamma för ca 15 min sedan och pappa blir inlagd på sjukhuset under natten. Mamma pratade något om kristaller i örat. Får nog googla det där. Han skulle också göra en ct-röntgen eller vad det heter.... för att utesluta en ev. hjärnblödning.

Jag känner mig tom och ensam. Mamma säger att det inte är någon fara, men jag mår inget bra. Jag är rädd, nervös och orolig. Saker och ting kan gå så fort och jag hatar att inte veta med säkerhet att min pappa mår bra och att det inte är något farligt. Jag vill till min pappa. Jag vill krama honom och säga att jag älskar honom.
Nej, nu rinner tårarna igen.... jag ska försöka gå och sova.... eller åtminstone gå upp i sängen och lägga mig....

Pratade precis med min mamma... de var på väg till sjukhuset med min pappa.... i ambulans....
Han hade blivit yr och de kände att de ville kolla upp det, då han har eller har haft problem med hjärtat.
 För många år sedan hade han en hjärtinfarkt.

Nu sitter jag här hemma i soffan och försöker tänka på allt annat än på att mamma och pappa är på sjukhuset för och kolla pappa. Jag har ont i magen, ont i huvudet, mår illa och tårarna bränner bakom ögonen. :( Jag känner mig så ensam och maktlös, värdelös. Jag vill göra något.. vill in till mamma och pappa. Vill vara där för dem...

Vad gör jag? Vart tar jag vägen? Vem vänder jag mig till?

Kasst med uppdatering idag, jag vet. Inspirationen och motivationen har inte riktigt velat infinna sig hos mig idag... till något. Satte mig vid datorn runt 07.30 imorse med ett skolarbete - en skrivuppgift - som skulle vara inne senast kl 12.00. Ungefär 2 min i 12 skickar jag in arbetet och nu väntar på en enda lång väntan på om man får ett G eller ett U. Efter 12 har jag bara slöat. Legat på soffan och löst korsord, kämpat med diverse negativa känslor.

Jag lever i en bubbla nu och jag försöker så hårt för att hålla ihop min bubbla. Den får absolut inte spricka, för då vet jag inte vad som händer. Jag vet inte hur jag ska hantera det om min bubbla spricker. Jag är väldigt sårbar just nu, men jag vill verkligen inte visa mig sårbar. Jag vill inte sänka mitt skydd jag har runt mig, vill inte släppa in någon nära inpå för det kan betyda att min bubbla spricker.... och det är den som håller mig flytande för tillfället. Samtidigt som jag inte vill släppa in någon, skriker jag efter uppmärksamhet. Jag vill öppna mig för någon, jag vill prata med någon om alla de känslor och tankar jag bär på.... men jag är rädd.... Rädd för att bli lämnad ensam, rädd för och berätta, rädd för att det ska komma ut och att folk sedan ska döma mig.... Jag är trött på denna ständiga rädsla, trött på att putta ut personer ur min bubbla som jag egentligen vill ha i min bubbla.
Jag skriver i gåtor.... men jag kände att jag behövde skriva av mig....

Bild: Jag, Nikon D60, 18-55mm objektiv, Close up +4 filter

Otillräcklig. Stessad. Frustrerad. Illamående. Trött. Ledsen. Uppgiven. Ensam. Ont.