Detta är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma och ofta känns det som om allting hände igår.

Söndagkvällen den 8:e februari runt 22-22.30, när jag och sambon gått och lagt oss, kräker min hund Fatika första gången. Vi städar upp det och går sedan och lägger oss igen, för att bara kort därefter gå upp igen då Fatika kräkt en andra gång. Vi städar upp det och jag tittar på Fatika och ser att hon andas en aningen snabbt, så jag tänker att jag ska gå ut med henne så hon får lite luft. När vi kommer upp så går hon självmant över på stora vägen till "gröningen" för och både kissa och bajsa. När hon gjort detta och vi är på väg in igen så börjar hon gå långsamt och en aningen vingligt. Hon stannar en stund och jag står hos henne hela tiden och låter henne själv bestämma när vi ska gå vidare. Vi går vidare efter ett litet tag, men hinner inte långt förrän hon lägger sig ner i snön och vill inte gå längre. Jag vet med en gång vad som är på väg att hända..... Jag springer in, hon ligger kvar på samma plats hela tiden, och hämtar mobilen och säger till sambon att "nu är det dags..." och springer ut igen samtidigt som jag ringer upp mamma och säger att "jag tror detta är slutet för Fatika" varpå hon undrar vad jag pratar om jag drar det hela för henne. Jag springer till Fatika och sätter mig i snön med enbart mina pyjamasbyxor på mig och lägger hennes huvud i mitt knä. Sambon kommer ut och försöker få Fatika att resa sig och följa med in och efter ett tag går det. Vi går in, jag bytar om och sedan tar vi ut henne i bilen. Där pussar och kramar B om Fatika, för vi är båda medvetna om att detta är sista gången han ser henne.
Jag sätter mig i bilen och kör i hög hastighet in till djursjukhuset i Helsingborg som jag redan ringt och förvarnat om att vi kommer in. Hela tiden vet jag att detta är sista tiden med Fatika.... Kommer in till djursjukhuset där mina föräldrar väntar på oss. Backar till så nära dörren som möjligt så att Fatika inte ska behöva gå så långt. Öppnar bagageluckan och där ligger Fatika och tittar. Hon viftar inte ens på svansen när hon ser mina föräldrar, vilket hon alltid brukar göra annars. Vi får in henne på ett rum där veterinären undersöker henne och konstaterar att allt inte är som det ska. Jag gråter samtidigt som jag berättar om Fatika och hennes symtom och även om att hon blivit opererad för livmodercancer under sommaren -08. Veterinären vill ta röntgen på henne och vi tar in Fatika i det rummet. Hela tiden kan Fatika gå själv även om det är en aningen svajigt och vingligt. Vi får upp henne på britsen eller vad jag ska kalla det och Fatika skakar i kroppen hela tiden. Jag ser att Fatika har ont och att hon lider. Vi tar bilderna och det konstateras snabbt att där är något onormalt både i buken och i bröstet på henne. Jag gråter hela tiden, jag gråter så mycket att jag inte kan andas för jag vet hela tiden vad jag kommer att behöva göra denna kväll / natt. Jag vet vad jag kommer till att behöva besluta.... Jag klarar inte av och vara kvar i rummet och se Fatika där hon ligger och skakar, lider och har ont. Jag går ut och gråter och jag vet inte om jag skriker. Min pappa kommer ut till mig och jag säger till honom att jag vet vad jag behöver göra, men att jag inte kan säga det. Efter att jag lugnat ner mig lite, dock inte slutat gråta, så går jag in till veterinären igen och frågar henne.. "Jag avlivar inte en frisk hund?" varpå hon svarar "Nej, det gör du inte." Jag tar beslutet att Fatika ska avlivas, jag går bort till Fatika där hon ligger och klappar henne och säger till henne.. "Jag hoppas att jag valt rätt. Jag älskar dig. Förlåt." Veterinären sätter en kanyl i Fatikas ben och sedan tar vi in henne i ett rum där det är tända ljus. Fatika går själv in och på golvet ligger det en blå pläd och dit går Fatika med en gång och lägger sig. Jag sätter mig framför henne och lägger hennes huvud i mitt knä och klappar henne hela tiden. Veterinären kommer och ger henne lugnande och sedan ger hon Fatika det som gör att hon somnar in. Jag gråter hela tiden och när veterinären säger att Fatikas hjärta slutat slå, brister jag ut i gråt och skriker "NEJ!!". Pappa sitter bakom mig och håller mig om axlarna och försöker trösta mig så gott det går. Fatika är nu borta för alltid och jag sitter med hennes huvud i knäet och klappar henne. Jag sitter där ett bra tag, men till slut måste jag gå och lämna henne kvar. Jag tittar på klockan och den är 01.10. Jag tittar inte bak en enda gång när jag går ut genom dörren, tårarna strömmar ner för mina kinder och jag känner mig tom och ensam. Mitt liv är borta, min glädje är död och jag frågar mig själv hur jag ska klara av att gå vidare. Fatika var mitt liv och det går inte en dag utan att jag saknar henne och fäller en tår för henne. Jag vet att jag tog rätt besut för Fatikas skull, för nu slipper hon lida, hon slipper ha ont. Men jag saknar henne och jag vill ha tillbaka henne. Det gör ont i mitt hjärta, bokstavligt talat, varje dag och jag tror att det är saknaden efter henne som gör ont.