Jag vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska börja.
Igår var inte riktigt min bästa dag jag haft, utan det var många tårar som rann nerför kinderna igår.
Anledningen var/är en enorm saknad efter Fatika. Jag saknar henne så otroligt mycket att det gör ont i kroppen. Jag sitter och tänker på henne nästan hela tiden och tankarna far hit och dit.
Skuldkänslor är något jag brottas med varje gång jag tänker på henne. Skuldkänslor över mitt beslut över att låta henne somna in istället för att öppna henne och "rota runder" inne i henne för och se vad det var och hur pass mycket det hade spredet sig. Skuldkänslor efter hennes operation i somras, varför ringde jag inte veterinären när hennes päls på magen inte växte ut igen? Varför lät jag det bara vara? Vad hade hänt om jag hade ringt? Hade jag haft henne kvar idag?
Sådana funderingar och tankar är det jag går och tänker på och som jag inte kan släppa.

Min saknad efter Fatika är otroligt stor och jag tror inte att det finns en enda människa som riktigt kan förstå vad jag går igenom och hur jag känner. Jag tror att många tänker att "det var ju bara en hund". Men det var inte bara en hund för mig, utan Fatika var verkligen mitt allt. Vi var som ler och långhalm. Där jag var var oftast Fatika och tvärtom. Det var få gånger jag ville åka någonstans om jag inte kunde ha henne med. Hon var verkligen min bästa vän. Hos henne kunde jag gråta ut, behövde inte säga något, hon fanns där ändå så länge jag behövde henne. Hon la tassen i mitt knä, hon la sitt huvud i mitt knä när jag satt och grät i soffan. Låg jag i sängen kom hon upp och lade sig så nära som hon bara kunde (dvs halva henne ovanpå mig ). Hon fanns alltid där och jag trodde inte att jag skulle mista henne så pass tidigt som jag ändå gjorde. Hon skulle blivit  år nu i augusti och det är ingenting. Så stora raser brukar bli runt 8 år, så det betyder att hon togs ifrån mig i alla fall 2 år för tidigt.
Det känns så orättvist!! Varför skulle hon behöva somna in? Varför kunde inte hon få vara kvar hos mig? Hon hade inte gjort något fel. Det enda hon gjort var att ha tagit hand om mig, räddat mig och mitt liv. Varför skulle hon försvinna från mig?

Det känns så fruktansvärt orättvist och smärtan jag bär på varje dag växer sig starkare och starkare för varje dag.
Det är som om istället för att försöka gå vidare, så håller jag fast vid Fatika och det som hände ännu mer. Jag är kanske rädd för att glömma henne och därför håller jag fast vid det.
Men jag kommer aldrig glömma henne. Jag kommer aldrig glömma det bästa jag haft i mitt liv!!