Sitter vid köksbordet och försöker få ordning på mina tankar och känslor, men det känns inte som det går.
Jag vet inte om jag är ledsen eller om jag är glad. Vet inte om jag ska le eller om jag ska gråta. Jag är trött och omotiverad. Skulle vilja gå och vila en timme eller något sådant, men jag får fikabesök någon gång mellan 12-13.00 idag utav Sarah. Var ju länge sedan vi träffades, så vi kände att det verkligen vad dags för det nu.
Jag har haft fullt upp den senaste månaden, lite mer, med flytt och diverse känslomässiga berg- och dalbanor. Flytten är snart över, bara det sista som ska torkas av och städas ut i lägenheten... sedan är de tom och man kan lägga det bakom sig. Mina känslomässiga berg- och dalbanor är kvar och kommer nog vara så ett tag framöver.

Jag mår inte bra, vare sig psykiskt eller fysiskt. Att försöka få folk att förstå det är som en nästintill omöjlig uppgift.
Som jag skrevet tidigare, så känns det som om de flesta tycker att det är dags för mig att vara glad och se positivt på allt för nu har vi ju köpt hus och då kan man inte gräva ner sig för gamla saker, utan det är dags att gå vidare. Det folk glömmer är att jag kanske inte vill gå vidare.. inte just nu. Jag vill kanske hålla fast vid det som varit och önska att saker och ting varit annorlunda. Jag vet att jag lovade att jag skulle ta tag i saker och ting när vi flyttat, men det sade jag när jag hade mitt liv hos mig, min fina Fatika. Hon var mitt liv, hon var halva mig, min själsfrände och nu är det meningen att jag ska klara av saker och ting utan henne. Jag miste henne för lite mer än 1 månad sedan och folk tycker att jag borde gå vidare, komma över det. Vad f*n är det med folk egentligen?? Fatika var inte bara en hund, hon var min hund och hon var mitt allt. Jag förväntar mig inte att folk ska förstå, men jag förväntar mig att man ska kunna visa respekt och acceptera att jag inte gått vidare och att jag kanske inte vill gå vidare just nu heller. Jag är inte beredd att släppa taget om Fatika. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och önskar att hon kunde komma tillbaka till mig. Inte en enda dag!!

Jag vill ha mit tliv tillbaka!! Jag vill ha Fatika tillbaka!!
Varför är det så svårt att förstå?