Nu är snart dagen här, dagen då det är dags att lämna denna trygga lägenhet och ge sig ut på resan som husägare.
Känns en aningen skrämmande, men samtidigt väldigt spännande. Alla tror att denna resan från att vara en hyresgäst i en lägenhet till att köpa hus är en enda roliga resa, men många spännande val o.s.v. Men... om jag ska vara ärlig så tycker jag att denna tiden har varit stressig, känslosam, tung o.s.v. Visst har jag sett framemot detta, men med detta följer också ett väldigt ansvar och ibland frågar jag mig själv om jag är redo för det.. och innerst inne vet jag att jag är det.
Men med tanke på allt som hänt den senaste månaden, så har mina känslor varit i ett enda kaos som inte tycks kunna reda upp sig utan det blir bara mer och mer trassligt ju mer jag försöker reda ut det.

Man skulle kunna jämföra det med ett garnnystan.. ett trassligt sådant. De flesta vet hur svårt det är att reda ut ett sådant och det är så jag känner med alla mina känslor och tankar som far runder i både huvud och kropp på mig.
Jag är så trött på att försöka ge ett intryck av att allt är frid och fröjd med mig, när jag egentligen bara vill sätta mig ner och gråta och skrika. Jag vill att folk ska förstå att jag inte mår bra trots att jag varit utan min älskade hund, Fatika, i en månad nu. Tror folk verkligen att det blir lättare för varje dag som går? Är folk verkligen så korkade egentligen?
Min hund var mitt allt och att mista henna har varit som att mista halva mig själv. Jag känner mig tom och ensam utan henne och att folk tror att jag kommer över det på bara en månad, då är de verkligen korkade och inte det minsta förstående.. nästan på udden till känslokall.