Allt oftare känner jag mig ensam.
Jag är väl egentligen inte ensam då jag har B, men det är inte riktigt så jag menar.
Jag menar mer på ett vänskapsplan.
Känns som om jag sedan jag miste Fatika, håller på och förlora de stackars få vännerna jag har kvar.
Jag vet att jag inte varit lätt, och fortfarande inte är det och att jag många gånger håller mig undan.... men det är nu jag behöver folk som mest. Jag kan inte låtsas vara någon annan jag inte är, jag kan inte låtsas att allt är bra, när det kanske inte är det.
Jag vet att jag också har ansvaret för mina vänskaper, för att de ska fungera, för att det ska bli.... Ja, för att det ska vara en vänskap. Jag vet det och jag vet att jag är skitdålig på att ta det ansvaret. Men jag försöker, varje dag försöker jag... men det är som om orken och energin bara försvinner och istället byts ut mot ångest och panik.

Jag vill också vara den vännen som får veta alla de roliga nyheterna först, jag vill också vara den vännen som någon inte kan leva utan (kanske lite väl magstarkt, men ni förstår vad jag menar) och jag vill också vara den vännen som betyder väldigt mycket. Jag vill också ha en vän som jag kan ringa till och berätta precis allt, oavsett om det är mörka och trista saker eller om det är roliga och glada saker. Jag vill ha en vän där jag kan vara mig själv fullt ut och inte känna att jag behöver hålla upp en viss mask.

Jag vet inte om det bara är jag själv och mina tankar som spelar ett spratt med mig eller om det är något annat, men det känns som om jag snart kommer till att stå utan en vän och det krossar mitt hjärta.
Jag blir tårögd när jag tänker på det och jag vill abslout inte att det händer......
Vad ska jag göra??

---

Edit: Jag vet att jag är en kass vän, och det bästa är väl egentligen och börja med att ändra på mig själv.