Med ledsna ögon skriver jag detta...
Att mista en vänskap som varat i flera år (till och från) gör ont och det är klart att jag önskar att saker och ting var annorlunda.
Jag vet självklart att jag gjort fel, men jag har sagt förlåt.
Dock är inte jag den enda som gjort fel, men är ändå den enda som bett om ursäkt, kunnat erkänna att jag gjort fel.

Jag är inte perfekt och kommer aldrig bli det heller.
Jag gör bort mig. Jag är en kass person emellanåt.
Men jag kan säga förlåt och jag har gjort det också.
Vad mer kan man göra?

Men nu är det över.... och det gör mig ledsen.
Jag får vårda minnena ömt istället och ta fram de när jag känner mig ledsen och nere.