Istället för att saker och tng blir lättare för varje dag som går, så känns det istället som om de blir jobbigare och jobbigare. Att känna som jag är verkligen inget roligt. Jag ser ingen mening med saker och ting, jag tycker ingenting är roligt utan snarare är allting jobbigt. Att ta sig upp ur sängen varje morgon är otroligt jobbigt och jag måste ofta säga till mig själv att där finns en anledning att gå upp. Att göra något när jag sedan kommit upp är jobbigt...
Jag förstår inte hur det har kunnat bli så här... Det bara kom känns det som, men självklart har det ju kommit krypandes. Jag har bara inte varit uppmärksam på tecknena. Självklart beror detta på att jag miste mitt liv för snart tre månader sedan. Fatika var verkligen mitt allt och det har jag förstått nu. Jag brottas varje dag med tankar och funderingar, känslor, drömmar. Jag vill bara ha henne tillbaka, är det egentligen så mycket begärt?? Jag vill ha henne tillbaka. Kan ingen förstå det? Kan ingen förstå hur ledsen jag är, hur dåligt jag mår över att ha mist henne? Tycker alla bara att jag är konstig?? Det är jag inte. 

Jag kan börja gråta närsom utan någon större anledning. Klart där är en anledning, men det behöver inte vara en viss låt jag hör eller något annat, utan jag kan sitta rakt upp och ner och börja gråta. I förrgår satt jag och B i uterummet och åt middag och då började jag gråta. Igår när jag skulle köra till City Gross för och handla mat, så började jag gråta i bilen så jag var tvungen att stanna. Hur normalt är det? 
Hela min kropp känns tung och att förflytta mig känns otroligt jobbigt, men jag vet ju att jag inte kan bli liggandes i soffan eller i sängen. Men lusten är väldigt stor.