Efter inlägget nedan, så brast det.
Jag började gråta och kunde inte sluta. Jag bara kände hur allting kom och hur jag tyckte allting var jobbigt. Sedan imorse har jag gråtit till och från och jag mår allt annat än bra. Jag känner mig ensam och jag vill bara ha någon hos mig nu som tröstar... Jag vill inte känna mig ensam.... men ingen har tid för mig.
Ibland vill jag inte behöva be om sällskap eller om tröst, utan ibland vill jag att folk ska erbjuda sig själv.

Nu ska jag försöka vila lite.