Ligger nyduschad och insmörjd i soffan med datorn i knäet och Den Gröna Milen på tv. Jag hatar verkligen den vakten som beter sig som en skit. Hur känslokall får man vara egentligen? Jag tycker att Den gröna milen är en väldigt bra film, den berör verkligen och där ser man också vilka fördomar det finns. Man tror ju genast att det är den stora, färgade killen som dödat barnen men det är det ju inte. Mördaren är ju den vite, magre killen. Jag blir så ledsen när jag ser filmen och inser att det faktiskt än idag sitter fångar On Death Row som är oskyldiga. Procenten är väl inte så höga, men där finns, det är jag helt övertygad om.
Det här med dödsstraff frambringar blandade känslor hos mig. Å ena sidan anser jag att det är ett för lätt straff då den skyldige kommer lindrigt undan genom att dö. Jag tycker att den som utfört ett brott ska få leva med skulden och de känslor som det frambringar hela livet. Personen ifråga ska verkligen inte ha det lätt, för det har inte offrets anhöriga. Å andra sidan tycker jag att om en person tagit livet av en annan person så ska ju inte denna få leva heller och då är det ju rätt med dödsstraff.