Vet inte riktigt vad det är som har hänt..
Innan tyckte jag att det var roligt att gå till jobb, men nu är det precis tvärtom...
Jag vill inte alls dit och det känns bara jobbigt att gå dit och jag känner mig så nere och ledsen när jag är där.
Känns som om jag försöker göra mig så liten som möjligt, så osynlig som det bara går på jobb.
Varför?
Jag vet inte.
Jag hatar denna känslan.
Beror det på min egen självkänsla, mitt självförtroende som just nu är långt under botten eller beror det på mina arbetskollegor som det inte går så bra tillsammans med?
Är det för att jag känner mig utanför?
Jag hade mycket hellre tagit på mig myskläder, ringt mamma och bett henne komma och sedan kröpet in i hennes famn och gråtit.
Är det ok att hålla saker och ting inom sig?
Är det bättre att vänta, vänta och vänta för att sedan bryta samman så man inte orkar någonting?
Det är väldigt få dagar som jag verkligen hoppar ur sängen och ser framemot saker och ting.
Det var länge sedan jag var uppriktigt glad.
Livet känns mest som en enda lång smärtsam resa.
Hur kommer det sig?
Var hittar jag orkar att gå vidare denna gången?