Den där lusten att hitta på något idag har verkligen gått och gömt sig. Jag är inte på humör för någonting och jag känner nästan hur irriterad jag är i hela kroppen. Känner inte för något och inget känns kul eller inspirerande. Jag känner hur irriterad jag är mot allt och alla och det är verkligen inte min mening... men det är bara det att allt känns verkligen skit just nu. Jag försöker hålla mig för mig själv så att inte alltför många råkar ut för mitt humör och jag hamnar i onödiga konflikter.

Vad gör man när man är på detta humöret? Det är inte bara att rycka upp sig och göra något som man tycker är kul. Känslan av att något är kul finns ju inte... inte idag. Det är ju det som är problemet.
Nu börjar jag få huvudvärk också.
Jag börjar snart gråta, gråta för att min energi är som bortblåst, för att jag måste låtsas vara glad och tycka att saker och ting är roliga när jag egentligen bara vill sluta mig inom mitt skal med mig själv och inte behöva bry mig för något. Jag vill slippa känslorna om att jag inte duger, att jag inte är tillräckligt bra. Jag vill slippa känslorna och tankarna om min vikt, vill inte känna mig ful, fet och äcklig. Vill inte jämföra mig med alla andra hela tiden. Vill inte hålla mig inne i lägenheten för att undvika och slippa träffa folk som jag jämför mig med. Vill visa alla att jag också kan och att jag duger precis som jag är... men hur ska jag kunna övertyga alla andra om det när jag inte själv är övertygad om det? Hur ska jag också lyckas bli lycklig och tycka att livet är en underbar sak istället för ett levande helvete?

Orkar inte mer.......

Ca 30 min innan jag skulle börja jobba i förmiddags började jag må jätte dåligt och kroppen började skaka och jag kände hur paniken började vöxa, hur mitt hjärta börja slå hårdare och hårdare... Panikattacken var ett faktum.
En kvart innan jobb började sitter jag hemma i sängen och gråter och jag kippar efter luft känns det som. Men.... på något sätt fixar jag fram styrkan och åker till jobb. Tanken var ju först att jag bara skulle upp där och säga att jag inte klarar av att jobba... men på något sätt fixar jag det och jobbar hela min tid. Energin har varit låg... men jag har ialla fall varit på jobb.

Det har varit en kämpig dag och kväll och jag mår fortfarande inte bra. Jag tror att detta kommer vara en jobbig vecka om jag ska vara ärlig. Känns som om jag kommer gå på sparlåga hela veckan, som om det där totala sammanbrottet ligger och pyr under skinnet. Behövs bara en sak till för att jag ska trilla över kanten denna veckan....... Jag hoppas att jag har fel.... men det känns inte som om jag har fel....

Nu är det dags för sängen.... känner mig helt slut och jag ska börja jobba 06.30 imorgonbitti.
Ta hand om er!!

Jag är lite orolig för vad det gäller min mage.
Den är för det mesta i uppror och gör att jag mår illa och måste vara i närheten av en toa nästan jämt. *suckar* Vad är det för fel? Är det något fel eller det är bara det att jag äter fel mat och borde lägga om kosten ännu en gång och få in mer fiber i den så att magen har något mer att jobba med?
Ja, det är ju alltid en lösning... För just nu är jag så trött på att känna det som om man är sjuk i magen jämt och ständigt och att det t o m börjar begränsa mitt liv. *snyftar*
Något är fel.... så nu får det verkligen bli ändring både i kost och i livsstil. Jag måste helt enkelt börja ta hand om mig bättre... för så här vill jag inte ha det och så här vill jag definitivt inte må längre.

.... fruktansvärt långt borta.

För tillfället känns det där drömlivet jag så hemskt längtar efter så väldigt långt borta.
Det känns som om ingenting jag vill är meningen ska hända nu. Jag är en person med väldigt dåligt tålamod och när ingenting händer som man vill, då tappar man hoppet och tron lite grann. (mycket)
Jag försöker verkligen tänka positivt, t ex att vår tid också kommer, men när f*n då? För alla känns det som om det händer nu, men för oss verkar det som om vi ska behöva vänta med allting tills..... Ja, jag vet inte tills när. Personer som knappt varit tillsammans blir gravida och ska ha barn tillsammans trost att de inte ens varit tillsammans ett år.... Jag och B har varit tillsammans lite mer än sju år.... inte är där något barn på väg. *suckar*
Jag vet inte vart dessa känslorna kommer ifrån och man ska absolut inte skaffa saker och ting bara för att andra gör det. Men det känns väldigt jobbigt och påtagligt när allt fler i ens omgivning skaffar t ex barn och hus, medan vi står kvar på samma ställe och trampar. Man känner sig utanför på något sätt. Det är svårt och förklara.... men det är så det känns ialla fall.

Den där positiva och hoppandes jag är som bortblåst. Här kämpar och kämpar jag, men vad får jag för utdelning? Ingenting känns det som. Det enda som händer är att all min energi försvinner, för det känns liksom som "Varför ens bry sig, inget bra händer ju ändå."
Förutom att en dröm får vänta längre innan den blir verklighet, så är det jobbet också jag går och tänker på. Jag har ju ett vikariat nu och där är en på jobb som ska gå på mammaledigt om en månad. Jag trodde att det var realativt lätt och få det där vikariatet eftersom jag nu redan är där och kan rutiner o.s.v. Men nej.... så enkelt var inte det heller. Nej, jag ska få söka det där vikariatet precis som alla andra och det har jag gjort också. Nu ska man då bara behöva gå och vänta på beskedet därifrån, om man får det eller inte. Frågan är då bara om de kan skriva om mina papper då mitt nuvarande vikariat är t o m 30 juni -08 och det andra börjar 1 maj -08. Inte nog med det... OM man får det vikariatet så ska jag tydligen behöva söka det igen i dec. för det sträcker sig bara till 31:e dec. -08 trots att det är ett grav.vik. där mamman ska vara hemma ca 1,5 år.

När ska den där spärren verkligen släppa i mitt liv? När ska jag få det där drömlivet eller åtminstone en bit av det?

.... på allt som man känner.

Jag har en massa känslor inombords som jag så gärna skulle vilja dela med mig av, men det är så svårt och sätta ord på allting som man känner. Jag är varken lycklig eller olycklig vilket är konstigt, för antingen är man väl det ena eller det andra.. Men jag vet inte om det är så lätt och säga att antingen är man lycklig eller olycklig, allt är inte svart och vitt.
Jag känner att jag saknar något i mitt liv, men jag vet inte vad. Jag har ett fast förhållande sedan lite mer än sju år tillbaka, bor tillsammans med honom och vår hund och katt. Jobbar som barnskötare på en förskola där jag trivs väldigt bra. Dock är detta ingen fast tjänst, utan det är enbart ett vikariat så det kan ju vara att jag saknar den där ekonomiska tryggheten som följer med en fast tjänst. Har dock sökt ett nytt vikariat på samma förskola som iså fall kommer till att sträcka sig till den 31 dec. 2008. Jag hoppas att jag får det, men jag vet också om att där ska komma ut ett grav.vik. så jag hoppas ju mer på det för det gäller ju 1,5 år.
Jag saknar också vänner i mitt liv. Har inte speciellt många vänner och ännu mindre träffar jag dem stackars jag har. Vet inte varför det är så egentligen, utan det har bara blivit så. Men visst gör det mig ledsen och jag känner mig många gånger ensam..... för där finns ju inget som kan ersätta den där riktiga vännen som man kan berätta allt för.
Ja, som sagt var så har jag en mängd känslor som jag går och bär på, men som jag inte riktigt kan sätta ord på så att det låter bra och rätt. Hur får man egentligen det där livet där man känner sig tillfreds med allt? Kan man någon känna sig tillfreds med allt eller kommer där alltid vara en del som kommer till att göra att man inte finner den där 100%-iga lyckan? Kommer man vara lycklig inom vissa områden och olycklig inom andra? Är det så livet ska vara?

..... kakor.

Har ju slagit vad med min mamma om att inte äta godis och inte dricka läsk. Det har jag inte gjort heller (utan min mammas tillåtelse) men vad jag istället har gjort? Jo, jag har ersatt godiset mot kakor och äter nu istället kakor i mängder. (en aningen överdrivet, men jag äter helt klart mer än vad jag gjort tidigare)
Jag förstår inte varför jag har så svårt för detta med maten, godis, läsk o.s.v. Jag förstår det bara inte. Jag blir så fruktansvärt frustrerad på mig själv, så arg och irriterad att jag bara vill skäll ut mig själv. Varför gör jag mig själv illa på detta sättet? Vad är det jag bär på inombords som får mig att göra så här mot mig själv?
Jag trivs inte med mitt liv, det gör jag inte... så kan det kanske vara en anledning till varför jag straffar mig själv? För det känns verkligen som om jag straffar mig själv för något? Är det kanske så att jag tycker att det är mitt eget fel att mitt liv inte alls blev som jag hade tänkt mig? Att livet tog en helt annan vändning, en vänding jag hade väldigt svårt för och klara av.... är det mitt fel? Nej, det är det inte.... Men är det kanske mitt fel att jag låtit livet fortsätta i helt fel spår??

Jag vet inte. Jag vet ingeting. Det jag vet är att jag straffar mig själv för något, men inte vet vad.

Jag blir så ledsen varje gång jag mår så här, varje gång jag känner så här.
Det tar så mycket kraft och energi att jag blir helt slut i både kropp och huvud.
Det är jobbigt att aldrig veta från dag till dag eller ens stund till stund hur man ska må. Ena stunden är jag hur glad som helst och tycker att livet är hur kul som helst och jag ser framemot en massa saker, medan det i nästa känns totalt meningslöst och allting känns oviktigt och jag bryr mig inte för något.
Idag eller just nu känner jag att allting är meningslöst, att jag inte orkar. Vad är det jag inte orkar då? Jag vet inte, jag får bara en känsla av att jag inte orkar. Helt plötsligt känns det som om jag har alla världens problem på mina axlar och om jag inte löser dem så är jag misslyckad. Då är jag inte värt någonting, men så är det ju inte. Jag kan inte lösa alla världens problem, jag kan inte ens lösa mina egna. *suckar*
Jag är bara så ledsen, så väldigt ledsen och jag vill inte vara det.......

Har jag gett upp eller är jag på väg att ge upp?