Jag vill bara ha mitt liv tillbaka. 
Jag vill ha tillbaka mitt hjärta!!

Sitter fortfarande i min pyjamas och gör ingenting och klockan är snart 11.00.
Gick upp vid 07.30, men ändå har jag inte lyckats göra något vettigt.
Orken, lusten, motivationen och inspirationen är som bortblåst och jag undrar när och om den kommer tillbaka.
Just nu känns det dock som om den inte kommer att göra det.
Usch, jag hatar att vara så här negativ... men det är svårt att vara annat när man befinner sig i en viss situation som är svår och jobbig att hantera. Känns som om detta är en utav de jobbigaste perioderna jag haft. Jag har så svårt för att rycka upp mig och hitta på något, för vad är meningen egentligen.
Mina dagar ser nästan likadan ut nu för tiden:
 Jag vaknar, går upp och tänder ljusen i storarummet som sedan får brinna nästan hela dagen, äter eller dricker något, sätter igång datorn och försöker slå ihjäl några tim där, sedan blir det tv:n och diverse tv-program eller så spelar jag lite tv-spel. Var ska jag finna inspirationen och motivationen till att göra något annat? Alla jobbar, det är för dyrt och bara ge sig ut och köra för att man ska ha något och göra. Jag brukar eller åtminstone försöker komma ut på en promenad på ca 30 min, men en dag som denna då det är, än så länge, glashalt har jag ingen lust att bege mig ut. Ingen lust att dratta på ändan och slå mig.

Blä.... så känns det nu... bara blä.

Jag sökte ett jobb för säkert två månader sedan och jag blev kallad på intervju, sedan hörde jag inget mer på ett tag. En dag ringde de och frågade om jag ville komma och träffa rektorn och självklart ville jag det.
Träffade rektorn (som för övrigt ägnade 5-6 min åt mig) och pratade. Idag ringde de och meddelade att jobbet gått till någon annan. *suckar*
Lyckan är sällan långvarig... ialla fall inte i mitt liv.
Det jag blir mest ledsen över är att de som skulle blivit mina kollegor sagt nästan från början att jag skulle passa in med de och att jag skulle passa in i verksamheten. Tydligen var det någon som inte kände det så.
Det som stör mig mest är att jag inte fick någon direkt förklaring till varför jag inte fick jobbet.... och nu står jag här med flera frågor och som jag inte kan få några svar på.

När ska jag få chansen till ett bra och lyckligt liv?



Känner mig trött och utsalgen - därav bilden.

Jag sitter här med blandade känslor... och börjar fundera över hur svårt det egentligen är och kämpa emot vissa känslor. Jag slutar om ca 1 vecka på jobbet, för att sedan inte veta vad jag ska hitta på. Förhoppningsvis får jag ett nytt jobb, men i dessa tider är ju ingenting säkert.
Ialla fall.... Känslan över att behöva gå till jobbet nu dessa dagar som är kvar är mest negativa och motvilliga. Känslor och tankar som "vad är meningen" dyker upp och att försöka hitta en meningen med att gå dit är väldigt svårt.. om nästan omöjligt. Jag försöker tänka på barnen, att jag får träffa barnen som man ändå byggt upp en viss relation till under dessa 10 månaderna. Men..... där finna ändå det där menet.... Vad är meningen med det egentligen? Ibland känns det som om att man drar ut på något som ändå komma ska. Jag kommer ju inte undan det faktum att jag ska sluta där (inte av eget val då, utan jag fick inte jobba kvar för jag är barnskötare och chefen vill ha förskollärare) och ibland känns det som om jag enbart skulle vilja stanna hemma. Känslor och engagemang har ändå slutat, jag är bara på jobb för att det står så i schemat.

Jag känner mig trött och ledsen idag, livet känns en aningen tungt och jobbigt.
Jag skulle behöva lite goda nyheter..... men vart ska jag få dem ifrån?

Gick upp vid 06.30 för och kissa hunden och ge henne mat.. tänkte sedan att jag skulle sova någon timme till, men det gick inte. Jag låg och snurrade och vände och vred på mig så efter 30-40 min gick jag och hämtade datorn ch surfade runder lite. Stängde datorn och gick sedan och tittade på tv och nu sitter jag här igen och skriver dagens första inlägg. Jag ska snart köra hemifrån hade jag tänkt mig... köra till Väla är tanken och vara där ungefär när de öppnar så man slipper de flesta folken.

Innan kändes tanken bra och lockande, nu känns den bara jobbig och tung. Men ... jag tänker inte stanna hemma för då blir det bara ännu jobbigare och komma hemifrån vid ett annat tillfälle. Min känsla, min ångest ska inte få stoppa mig från det jag planerat. Jag ska göra det jag tänkt och jag ska klara av det..
Det ska inte få besegra mig, jag ska vinna.

Hela dagen igår var jag ledsen och grät till och från.
Jag kände mig ensam.
Idag är det inte riktigt som igår, det är lite bättre. Jag känner mig fortfarande ledsen och ensam, men jag gråter inte så mycket. Det blir en och annan tår....
Någon gång, när det är mycket på gång, brister det och det är precis vad det gjort för min del denna gången. Många beslut, tråkiga besked, inga besked, vikt, mat, press o.s.v. Jag vill bara att denna perioden av mitt liv ska vara över. Jag vill få stabilitet igen, lugn och ro.

Magen gör ont idag också... och både igår och idag har jag totalt tappat kontrollen över vad jag stoppat i mig. Mår dåligt över det också och pressen över att lyckas gå ner ca 3 kg till den 10:e dec känns nästan oumbärlig.
 Klarar jag det?
Klarar jag det inte?
Vad händer om jag inte klarar det?


Så här ser jag ut i dag ungefär.
Jag ligger i soffan, med datorn i knäet, glas på bordet och halvsover.

Efter inlägget nedan, så brast det.
Jag började gråta och kunde inte sluta. Jag bara kände hur allting kom och hur jag tyckte allting var jobbigt. Sedan imorse har jag gråtit till och från och jag mår allt annat än bra. Jag känner mig ensam och jag vill bara ha någon hos mig nu som tröstar... Jag vill inte känna mig ensam.... men ingen har tid för mig.
Ibland vill jag inte behöva be om sällskap eller om tröst, utan ibland vill jag att folk ska erbjuda sig själv.

Nu ska jag försöka vila lite.

... kraften tagit slut.
Idag vaknade jag upp och var helt totalt slut i både kropp och huvud. Det har inte blivit bättre efter att ha varit uppe i snart 1 tim. Jag vet inte vad det är för fel. Jag vet inte varför jag mår så här.
Känslorna jag har idag är inga roliga alls.... Jag försöker ignorera dem och tänka på annat, men det känns som om det blivit lite för mycket på senare tiden.. Min farmor och hela den händelsen som väckt många minnen tillbaka och tyvärr inga bra minnen, hus och huslånet som går allt annat än bra för tillfället. Man ska tydligen behöva vara miljonär redan för att få ett lån i dagens läge och alla skyller på hur den ekonomiska världsmarknanden ser ut. Jag har nu tagit tag i vikten och med det en del besök på vårdcentralen där jag får mer professionell hjälp... Jobbet.. där tiden sakta men säkert går mot sitt slut. Min sista dag är ju den 31:e dec och jag har fortfarande inte hittat något nytt och jag börjar få panik över det och mår fruktansvärt dåligt över det också. Jag vet ju hur jag hade det innan jag fick detta jobbet och så vill jag abslout inte ha det igen.... men som det ser ut för tillfället så är jag på väg dit igen. Alla dessa saker tillsammans har orsakat ett enda stort kaos inom mig och detta försöker jag ignorera och skjuta bort vareviga dag... men nu verkar det som om jag inte kan det längre.... för som sagt var så är både kropp och huvud helt slut. Jag vill krypa upp i soffan och gråta ut, känns som om jag skulle vilja gråta hela dagen. Jag vill få skrika ut att jag inte mår bra, att saker och ting inte alls kommer att ordna upp sig, att jag inte har kraft eller ork kvar för tillfället och se det positiva i allt...
För vad kan vara positivt i min tillvaro för tillfället??

Igårkväll fick jag ett tråkigt samtal gällande min farmor, hon är inte alls bra.
Jag har tyvärr ingen vidare kontakt med min farmor och det är det som gör det hela mycket jobbigare. Gamla minnen kommer till ytan igen, att inte göra om samma sak igen, att inte hinna göra något / ändra något innan det är för sent. Min morfar är borta, han gick bort för 10 år sedan, och jag hade ingen kontakt med honom och det är något som jag ångrar idag. Jag undrar hur han skulle se på mitt liv, skulle han tycka om det valen jag gjort, skulle han tycka om min sambo, skulle han tycka att jag valt rätt eller fel gällande skola och yrke? Det är många frågor som lämnades obesvarade.. och som jag aldrig kommer till att få svar på och det försöker jag på något sätt att acceptera.
Nu till min farmor så känns det som om man hamnat i samma situation igen. Min farmor har inte gått bort, men hon är väldigt dålig och det får mig till att börja tänka och fundera. Jag får så ont i magen, blir ledsen, mår inte alls bra. Jag vill bara säga till farmor att jag är ledsen, ledsen att jag inte hört av mig eller visat att jag bryr mig. Jag har bara tänkt på mig själv och mina känslor. Nu kanske..... det snart är försent och göra något åt det.

Hur ska jag orka jobba med dessa tankar? Hur ska jag orka ta mig igenom detta och samtidigt försöka vara glad, när jag allra helst egentligen vill gråta och krypa upp i en famn och höra att det kommer att ordna sig. Att det inte är försent för och rätta till saker och ting, göra andra val. Be om förlåtelse.

Ibland känns livet väldigt jobbigt.
Alla dessa håll och vägar som man kan välja. Tänk om man väljer fel och hamnar någonstans där man inte alls mår bra? Ska man bara vända om och gå tillbaka och hoppas att det löser sig eller ska man välja en annan väg när man står där och inte alls mår bra?
Jag har valt fel i mitt liv och jag är "bara" 24 år. Jag har försökt flera gånger att vända om, men det har bara blivit värre då. Jag har lärt mig att man kan inte bara vända om, för det man varit med om finns kvar och problemen man inte löst finns kvar. Min ork har många gånger gått på riktig sparlåga och det har varit kämpigt. Jag har dock på något sätt alltid hittat tillbaka, till en väg som känns ok, men detta för att alltför snart trilla in på fel väg igen.

Att inte orka och att känna sig utan kraft och energi är ingen bra känsla, men vad jag tycker är jobbigast och svårast det är att fortsätta livet och låtsas om som om allting är bra. Som om man lever ett bra liv och ingenting är fel, medan man invändigt lever i ett ständigt kaos och det känns som om man ska falla ihop precis när som. Alltför ofta känner jag känslan av att jag vill försvinna, att jag inte orkar mer, att jag inte orkar låtsas längre.

Jag kan fortsätta detta inlägg i all evighet.... men just nu känns det jobbigt och tungt.

Jag borde för länge sedan ligga och sova, men det är inte så lätt med ett levande kaos inombords.
Jag vet inte ens hur jag ska börja detta inlägg.... Jag vill egentligen bara sätta mig rakt upp och ner och gråta och skrika rakt ut. Jag vill få hela min omvärld att förstå att jag inte har det lätt just nu, att jag inte mår bra just nu, att jag inte vet vem jag är, att jag har tråkiga tankar, att jag är vilsen, att jag bär på en massa hat... mot världen, mot mig själv o.s.v. Jag vill bli lämnad ifred samtidigt som jag vill ha alla nära. Jag vill ha omtanke, närhet och kärlek....
samtidigt som jag vill att alla ska lämna mig ifred.
Jag vill att min omvärld ska veta att det vareviga dag bubblar inom mig, att det är ett fullständigt kaos och ingen lugn och ro. Jag vill att omvärlden ska veta att jag inte är lycklig eller tillfredsställd i mitt liv, att jag bara fortsätter för att det förväntas av mig för inte kan väl jag ta en paus ifrån livet? En paus ifrån jobb? Jag måste väl fortsätta som alltid.... rakt fram?

Jag tog ut två veckors semester för att jag behövde en paus, jag behövde få andas och försöka hitta lugn och ro... men innan jag hunnit hitta dessa saker så var det dags och börja jobba igen. Tillbaka till ett ställe som jag inte trivs på, som jag inte det minsta känner mig välkommen till eller omtyckt på..... Ett ställe som bara spär på mitt inre kaos, mitt psykiska välmående... som är långt ifrån välmående.

Alltför ofta tänker jag att det skulle vara skönt att få komma bort.... att få gömma sig eller ännu värre..... försvinna. Jag skulle ibland önska att man kunde checka ut ifrån livet för och ta den där välbehövliga pausen, hinna andas och hitta balansen i livet igen. Alltför ofta tänker jag tråkiga tankar.....
Jag behöver en paus, jag behöver hitta lugn och ro, jag behöver hitta lyckan igen och den där känslan av tillfredsställelse för att orka fortsätta framåt. Jag behöver en paus för att inte totalt kollapsa inom en snar framtid.

En paus......

Har så mycket jag skulle vilja få ur mig.... men jag orkar verkligen inte skriva om det just nu.
Jag skulle allra helst vilja gå och lägga mig och sova ett tag, men jag vet inte när min bror kommer så vi ska bege oss till gymmet. Igår och i förrgår hade jag sådan träningslust.... men idag är den som bortblåst och jag vill allra helst gå och gömma mig.
Mår illa gör jag också och har huvudvärk. *suckar*
När ska livet bli lättare??
Jag längtar verkligen efter ett lättare liv, ett enklare liv utan så många utmaningar. Jag tycker att jag gått igenom rätt så många utmaningar den sista tiden och jag känner att min kraft verkligen inte räcker till längre nu. Jag är på väg att gå mitt itu och jag vet inte riktigt vart jag ska få orken ifrån att fortsätta.... Dessutom ser framtiden rätt mörk ut också... och det gör ju inte det hela lättare.

Sitter här framför datorn, ca 30 min innan jag börjar jobba, och mår illa och svettas som en gris.
Är jag sjuk eller är det min ångest* som spökar? Känner efter lite och känner att magen inte heller riktigt är i balans... men det kan ju ändå vara ångesten som spökar då jag reagerar väldigt fysiskt på min ångest. Jag mår illa, svettas, blir yr, magen börjar krångla m.m..... men det kan ju också vara så att det är som jag håller på att bli sjuk.
Det är så svårt när man har sådan ångest som jag, för man vet liksom aldrig riktigt vad det är som är på gång. Är man sjuk eller är en ångestattack på gång? Denna gången känns det dock som om jag håller på att bli sjuk för jag har ont i huvudet, är tung i huvudet och en aningen täppt i näsan också.

* = Ångest är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av rädsla eller oro, som ger kroppsliga uttryck. Detta kan vara en upplevd känsla av spänning eller tryck mot bröstkorgen, onormala hjärtslag, smärta i bröstet eller andfåddhet. I vissa fall beror ångesten på förändringar i hjärnan. I andra fall hör den ihop med andra medicinska problem eller psykisk sjukdom. Bland de yttre kroppsliga tecknen på ångest finns blekare hy, svettning, darrning och vidgning av pupillerna. Den känslomässiga komponenten består av rädsla eller panik, illamående och frusenhet.

Beskrivningen ovan av ångest är hämtad från Wikipedia.

Sitter här och väntar på min bror så vi kan komma vidare till gymmet och träna lite.
Huvudvärken är på plats, men det känns konstigt för jag är lite yr också. :(
Men,men.... jag får bita ihop och ta mig till gymmet och efteråt kommer jag till att känna mig så myckte bättre.. hoppas jag. Det är mycket tankar och funderingar igång i mitt huvud, så det är inte konstigt att jag har huvudvärk. Jag skulle allra helst gå och gömma mig och komma fram när allting är klart och fixat.
Jag är så trött på denna ångest som ligger och lurar under ytan hela tiden och väntar på ett tillfälle att få slå till med full kraft. Jag hoppas ju att kan klara av att hålla den under kontroll ialla fall i två veckor till, för sedan har jag sem i två veckor.
Men just nu är det osäkert, för jag balanserar verkligen på gränsen nu. Ett enda snedsteg och jag kommer till att falla handlöst ner och frågan är när det tar stopp......
 
Nej, nu ska jag vila lite för min bror är här om ca 10 min.